NEKULTURNY

Överheten tycker inte om midsommarafton

2011-06-06T09:59:00.002+01:00

Ingen regim är någonsin förtjust i folkliga helgdagar. Sveriges överhet är inget undantag. Ändå har ingen förmått svenska folket att avstå från firandet av sin verkliga nationella högtidsstund – midsommarafton. En nationaldag av fylleri, folkliga lekar och fruktsamhetsdyrkande som kyrkan försökt ockupera och staten ignorera.

Kristendomen en gökunge
1953 ändrades almanackan, så att midsommarafton alltid infaller på en fredag, något som fortfarande inte accepteras i vissa delar av Dalarna. Den verkliga midsommaraftonen infaller vid sommarsolståndet.

Hur länge midsommarafton har firats i Sverige är det ingen som vet. Första gången den omnämns i skrift var på 1500-talet av Olaus Magnus som uppger att folk samlades för att dansa och sjunga nidvisor, förmodligen om överheten. I århundraden har kristendomen, likt en gökunge, försökt tränga ut de folkliga sederna genom att göra midsommaraftonen till Johannes Döparens dag. Ändå har den folkliga traditionen bestått sedan Sverige kristnades, alltså i över tusen år.

Nationaldagen – överhetens firande av en diktator
Detta försök till religiös ockupation gavs inte upp förrän i början av 2000-talet då Johannes Döparens dag flyttades. Ungefär samtidigt får vi då en helt nykonstruerad helg – Sveriges nationaldag. Sverige har ingen ”födelse” att fira, ingen självständighetsdag, ingen befrielse från ockupation eller liknande. Sjätte juni högtidlighåller inmarschen av slaktaren och diktatorn Gustav Vasa i Stockholm och en obsolet konstitutions tillblivelse i början av artonhundratalet.

Ingendera av dessa händelser har speciellt mycket med dagens demokratiska Sverige att göra. Båda är ett firande av, och för, överheten i skilda tidsepoker. Midsommarafton däremot är lika aktuell som alltid och har motstått de flesta försök till förändring. Den firas av mer eller mindre alla svenskar och är helt inkluderande i sin natur. Alla är välkomna, ingen utesluts, vad som ska ätas avgörs av den enskilde, att dricka sprit är inte heller något tvång, att delta i lekar är frivilligt. Man umgås med släkt och vänner, och firar egentligen bara att man finns till och är glad att leva.

Alla vet, utom de styrande
De flesta svenskar skulle nog gå med på att julen och midsommar är våra största helger i Sverige. Ändå har midsommarafton aldrig varit en helgdag i laglig mening. Fackförbund och industrier vet det hela svenska folket vet – midsommarafton är oftast halvdag, eller helt ledig enligt avtal. Bankerna vet att aftonen de facto är en helgdag, vilket avspeglas i banklagen. Affärsidkare vet vad alla vet – de flesta affärer har begränsade öppettider på midsommarafton. Det verkar endast vara de som bestämmer i Sverige - som haft tusen år på sig – som inte förstår att midsommarafton är en helg.

Slopa Sveriges nationaldag. Gör midsommarafton till helgdag.

Källor: Wikipedia, Lars Tollin

Skvallerjournalistiken jubilerar

2008-03-12T19:21:00.006Z

"Everybody reads it, but they say the cook brought it into the house."
-Humphrey Bogart om Confidential

I år är det trettio år sedan Robert Harrison dog och funnes det någon rättvisa i världen borde alla sorters skvallertidningar – allt ifrån Hänt i Veckan till Aftonbladet – göra stora exposéer och minnesartiklar över honom och hans livsverk. Harrison var mannen bakom tidningen Confidential och måste räknas som den moderna skvallerpressens skapare.

Confidential Magazine, med sin slogan “Tells the Facts and Names the Names”, såg dagens ljus i december 1952 och gjorde allt det som Klick! och Expressen drömmer om. Bland annat outade de Rock Hudson och Liberace, avslöjade Bing Crosby som hustrumisshandlare och att Robert Mitchum rökte på. Confidential iscensatte avslöjanden på löpande band.

Idén till det brutala skvallerkonceptet fick Robert Harrison när han såg senatsförhören om organiserad brottslighet som leddes av Tennessee-senatorn Estes Kefauver i början av femtiotalet. Förhören drog fram undersidan av USA, dess maffiabossar med fantasieggande öknamn, överdådiga livsstilar och massor av pikanta detaljer i privatlivet. Förhören gick på TV och slog ut alla såpor. Harrison insåg att folk hellre följer verkliga personer, än påhittade fantasifigurer.

Robert Harrison växte upp i Bronx. Från att ha börjat som notisskrivare på New York-tabloider arbetade han sig upp till annonssäljare. Senare startade han småtidningar som specialiserade sig på det sexuellt kittlande och perverterade. Han var inte främmande för att själv medverka på bilderna, till exempel föreställande vit slavhandlare iförd tropikhjälm eller smiskandes unga flickor. Vid ett tillfälle blev han arresterad för att ha iscensatt pornografiska bilder med unga damer på en golfbana i New Jersey. 1950, när han såg Kefauver-förhören, var han fyrtiofem år gammal och i ekonomisk utförsbacke.

Kommer någon ihåg Hugh Grants prostitutionshistoria i början av nittiotalet, när han blev tagen med byxorna nere i Los Angeles med en svart gatuprostituerad? Det var så att man kunde få tårar i ögonen, att en filmstjärna lät sig avslöjas på nästan helig mark i skvallerpress-sammanhang. Los Angeles är ju hem åt Hollywood och det var denna drömfabrik på USA:s västkust som gjorde skvallerjournalistiken möjlig.

Hollywood – glamour, promiskuitet och frestelser
Efter senatsförhören började Harrison bygga upp konceptet till sin nya tidning. Han förstod att han inte kunde inrikta sig mot maffian, han hade ju inte samma skydd som en senator. Dock insåg han snabbt att det fanns en liknande värld, som levde efter sina egna lagar, och som innehöll samma glamorösa livsstil med allt vad det innebar av promiskuitet och frestelser – Hollywood.

I hemlighet skapade Harrison ett underrättelsenätverk i Los Angeles bestående av mindre nogräknade journalister, hotellstäderskor, privatdetektiver, prostituerade, kypare och servitriser samt småaktörer och statister vars karriärer aldrig tog fart. Med andra ord människorna som levde Hollywood-drömmens baksida, som visste vad stjärnorna sysslade med men aldrig kunde uppnå deras status och aldrig fick någon utdelning i drömfabriken.

"...insinuationer, påståenden och rent snusk..."
Även ny teknik bidrog till skvallerpressens utveckling – övervakningsutrustningen hade nu blivit mycket mindre otymplig, kameror och avlyssningsapparatur gick att installera utan omedelbar risk för upptäckt. Sedan tidigare hade Harrison kontakter med den firade kolumnisten Walter Winchell, som i det första numret av Confidential hyllades i en underdånig artikel. Efter det gjorde Winchell reklam för magasinet i sina krönikor som syndikerades över hela USA och samarbetade med Confidential genom att dela med sig av alla rykten som ansågs för snaskiga för dagspressen.

Själva tekniken för hur artiklarna skrevs var också stilbildande. I en artikel i TIME 1955 beskrivs hur journalisterna gick till väga: ”Genom att strö ut korn av sanning bland en sörja av insinuationer, påståenden och rent snusk, skapar Confidential en illusion av att de rapporterar verkliga upplysningar om kändisar. Standardmetoden: gräv upp en faktisk händelse och brodera ut den till 1 500 till 2 000 ord. Om personen ifråga funderar på att stämma tidningen, kommer han snart att inse att händelsen i sig är sann, även om broderierna inte är det. [...] Tidningen specialiserar sig på att hitta en fläck i personens förflutna, för att sedan använda det mot honom...”

Confidential Magazine startades med buller och bång 1952 under parollen “The Lid Is Off!”, gavs ut varannan månad och blev på kort tid USA:s snabbast växande tidning. Efter bara ett par nummer var Confidentials upplaga uppe i fyra miljoner och då varje tidning beräknades läsas av tio personer innebar det att den nådde var femte amerikan. Harrison började tjäna fantasisummor och höstade in en halv miljon dollar – per nummer! I dagens svenska penningvärde skulle det vara nästan 24 miljoner kronor.

Sanningens Los Angeles värre än filmens
James Ellroy har byggt sina L.A. Noir-böcker på femtiotalets Los Angeles och mycket av handlingen i hans böcker drivs framåt av sliskiga redaktörer på skandalblaskorna. I filmen L.A. Confidential ser man att Ellroy har hittat en tacksam epok som knappt ens behöver dramatiseras. Los Angeles var genomkorrumperat på femtiotalet och filmmoguler och gangsters ”ägde” staden och styrde därför också vilken information människor fick ta del av. Men Confidential var baserad i New York och kunde därför inte skrämmas till tystnad av filmbolagen genom de mutor bolagen betalt till Los Angeles-polisen. Allt som de så omsorgsfullt hade konstruerat såg de nu raseras. Filmstjärnors omhuldade image, som kostat mycket att bygga upp, kunde dras ner i rännstenen från en dag till en annan.

Expressen skapade i slutet av 2007 en nyhet av att Linda Rosing blev tagen knarkpåverkad på Stureplan. Allt påstås vara planerat från början, dokusåpakändisen får uppmärksamhet och eventuellt reda pengar, Expressen säljer lösnummer. Konceptet är inte mycket att uppröras över längre, det uppfanns redan för ett halvt sekel sedan. Confidential gjorde det med B-kändisar i Hollywood, som inte kunde få uppmärksamhet på annat sätt än att göra skandal.

Skvaller säljer film
I början tipsade filmbolagen om oskyldigt skvaller för att skapa uppmärksamhet kring sina filmer. Efter hand tvingades filmmogulerna att ”sälja ut” mindre stjärnor för att skydda de större investeringarna, storstjärnorna. En hel del såpastjärnor och B-skådisar fick sina karriärer krossade med filmbolagens goda minne. Den homosexuelle Rock Hudson fick vara ifred ett tag, genom att man istället lät Confidential sätta tänderna i westernstjärnan Rory Calhoun, vars bakgrund innehöll väpnade rån i trettonårsåldern. Rubriken på avslöjandet löd: “Movie Star Rory Calhoun - But For The Grace Of God, Still A Convict!”

Till slut blev det ohållbart och utvecklingen var obönhörlig – skvallerpressen krävde större och större offer. Liberace hängdes ut genom artikeln “Why Liberace’s Theme Song Should Be ‘Mad About The Boy!’”, ”hjärtekrossaren” Cary Grants sexualitet började ifrågasättas; “Those Phony Kisses Cary Grant Gave Kim Novak”. Ingen gick säker längre: “Why Shirley MacLaine Likes Men Who Have Been In Jail!!”, “The Truth About Errol Flynn’s Perverse Fling With His Lolita...”, “Did Marlon Brando Beat His Wife?”, “How Marilyn Monroe Was Raped!”, osv...

Även om förhållandevis få av artiklarna resulterade i stämningar, tvingades en del stjärnor till att öppna upp enskilda åtal för att försöka rädda sina karriärer. Vid ett tillfälle hade Confidential skadeståndsanspråk på sig på sammanlagt tolv miljoner dollar. Ändå klarade de sig ifrån mycket eftersom många stjärnor inte ville dra mer uppmärksamhet till artiklarna.

1957 försökte Hollywood slå tillbaka och övertygade Kaliforniens delstatsåklagare att stämma Confidential för förtal på mer generell basis. En och en kunde inte stjärnorna göra så mycket åt problemet, men kanske skulle ett åtal mot Harrison personligen för “konspiration syftande till publicering av kriminellt förtal” visa sig mer effektivt?

Rättegången rena screwball-komedin
I ett genidrag som får Tito Beltran-rättegången att verka amatörmässig, kallade Confidential in hundratals Hollywoodstjärnor att vittna. Mogulerna insåg att många av stjärnornas privatliv inte skulle tåla någon närmare granskning. Harrison vände alltså rättegången till en gigantisk publicitetskupp. När rättegången väl inleddes, började Confidentials försvarsadvokater med att läsa upp de bästa och snaskigaste artiklarna ur tidningen. På så sätt blev de en del av rättegångshandlingarna och den seriösa pressen kunde citera dem i dagstidningarna vilket gjorde situationen ännu mer förnedrande för filmbolagen.

När förhandlingarna avslutades fördes juryn till lyxiga Mayflower Hotel för att hållas borta från all påverkan från omvärlden tills de nått en dom. Liksom för att fullkomna den parodi rättegången urartat till, fann sig juryn snabbt tillrätta och låg mest vid poolen och solade, utnyttjade den utmärkta rumsbetjäningen samt lät sig väl smaka av hotellets goda menyer. Det fanns ju ingen anledning att skynda på, när man kunde leva ett liv liknande det Hollywoodstjärnorna levde varje dag, och det på delstatens bekostnad. Juryn satte rekord i överläggningstid och tröttnade inte förrän efter mer än två veckor då de förklarade att de inte kunde enas om ett utslag. Domaren förklarade rättegången ogiltig och slog omedelbart fast att den skulle göras om.

Nu hade filmindustrin fått nog. De ville inte vara med om allt detta en gång till och började utöva påtryckningar mot samtliga delstatspolitiker. Om farsen fortsatte var det slut med kampanjbidrag från Hollywood. Efter tio dagar förklarade domaren att det inte skulle bli någon ny rättegång. Studiocheferna och Confidential kom fram till en hemlig uppgörelse – tidningen lovade att låta filmstjärnorna vara ifred och Kaliforniens delstatsåklagare lade ner åtalen mot de enskilda personerna bakom Confidential.

Confidential förändrade media för alltid
Detta var slutet på Confidentials storhetstid. Utan det riktigt smaskiga skvallret gick försäljningen ned och de kunde inte hålla sig med alla advokater som måste till för de enskilda stämningarna från olika stjärnor som snart började dyka upp. 1958 gjorde Robert Harrison upp i godo med alla som stämt honom och sålde Confidential för att skydda pengarna han tjänat under sex turbulenta år.

Men anden hade sluppit ur flaskan och medielandskapet hade förändrats för alltid. Eftersom Confidential tjänade så oerhörda summor i början av femtiotalet fick de en uppsjö av efterföljare på kort tid – Hush-Hush, Uncensored, Naked Truth, Rave, Private Affairs, Revealed, Side Street, Exposed, The Lowdown, Exclusive, Blast, Inside, On the Q.T. Alla med klatschiga slogans: “Uncensored And Off The Record”, “What You Don’t Know About The People You Know”, “Stories The Newspapers Won’t Print!”, “All The Facts...All The Names”. Till och med Confidential själva startade en uppföljare kallad Whisper, där de återanvände sina egna artiklar.

Idag är de alla borta från tidningsscenen men traditionen i USA upprätthålls delvis genom National Enquirer och Globe, för att inte tala om att kvällstidningsbranschen över hela världen har förändrats i samma riktning. Att arvet är starkt kan många av dagens stjärnor vittna om – fråga bara David Beckham, Britney Spears, de europeiska kungahusen eller vilken filmstjärna som helst.

Skvallerjornalister borde vara tacksamma
Confidential och dess efterföljare gjorde även artiklar om mediciner, livsstil och sex: ”Warning – Coffee Can Make You Fat!”, ”Test Yourself! Is Booze Slowly Killing You?”, ”Eat Yourself Sexy With The New Virility Diet!”. Känns stilen igen?

Det var alltså inte bättre förr, om någon nu trodde det. På ett sätt var det värre – förutom snaskiga skvallerartiklar kombinerade Harrison sina avslöjande med en högeragenda som särskilt intresserade sig för vem som sympatiserade med vänstern, vilka som ”umgicks över rasgränserna”, vem som var otrogen och speciellt åt att hänga ut homosexuella i en homofob värld.

Det är svårt att överblicka Robert Harrisons påverkan på medieutvecklingen, pressens sätt att arbeta samt vårt kollektiva medvetande och hur vi uppfattar världen. Att Confidential fundamentalt förändrat medielandskapet för alltid råder det dock ingen tvekan om.

Både Confidential och dess skapare gick i graven 1978. Journalister, redaktörer och paparazzis som lever på skvallerkarusellen, borde skänka Robert Harrison en tacksamhetens tanke varje gång lönebeskedet dyker upp i posten. Även om en del av avarterna av denna journalistik försvunnit och en del nya varianter dykt upp, är konceptet i grunden oförändrat och pengarna fortsätter att rulla in.

Källor:
The father of scandal, Victor Davis, British Journalism Review, Vol. 13, No. 4, 2002
Success in the Sewer, TIME, Monday, Jul. 11, 1955
Vintage Smear, John Nelson, themediadrome.com

Intressant på andra bloggar om : Robert Harrison, skvallertidningar, Hänt i Veckan, Aftonbladet, Confidential, Expressen, Rock Hudson, Liberace, Bing Crosby, Robert Mitchum, avslöjande, USA, pornografi, Hugh Grant, Los Angeles, Hollywood, skvallerjournalistik, maffia, övervakningsutrustning, kamera, avlyssningsapparatur, Walter Winchell, dagspress, TIME, James Ellroy, mutor, Linda Rosing, knark, Stureplan, dokusåpa, kändis, dokusåpakändis, B-kändis, B-skådis, Rory Calhoun, Cary Grant, Kim Novak, Shirley MacLaine, Errol Flynn, Lolita, Marlon Brando, Marilyn Monroe, Tito Beltran, Hush-Hush, Joan Crawford, Sammy Davis, Elvis Presley, Jayne Mansfield, Fidel Castro, Dean Martin, Sumner Welles, Jane Russell, Exclusive, Blast, Inside, On the Q.T, Whisper, National Enquirer, Globe, kvällstidningsbranschen, David Beckham, Britney Spears, kungahuset, homosexuell, homofobi, medieutvecklingen, pressen, medielandskap, paparazzi, muta, kvällstidning, media, journalistik, skvaller, Ava Gardner, Mickey Spillane, James Dean, Orson Welles, Eartha Kitt, Frank Sinatra, Liz Taylor, Mae West, Ingo, Ingemar Johansson, Tony Curtis, Humphrey Bogart, kultur, tidningar, historia, presshistoria #######################################################

Efter sommarens eskapader...

2007-09-20T20:33:00.001+01:00

Det är lite svårt att komma igång igen och blogga efter sommarens utflykter till Skåne, där jag varit helt datorlös. Ett bra sätt är att göra enklast möjliga - ta ett test och sedan rapportera om det. Sagt och gjort, här är resultatet från Expressens litterära test (varför känns det fånigt att den blaskan försöker få folk att läsa klassiker?):

"Du fick 23 av 28 möjliga"

Inte så pjåkigt om jag får säga det själv. Mest retsamt var att jag inte visste vilken teknik Ernest Hemingway använde sig av... det borde jag kunnat.

The Romanov Prophecy – endimensionell, fyrkantig, osannolik

2007-06-27T16:53:00.001+01:00

Steve Berry kom ut med ”The Romanov Prophecy” 2004 i kölvattnet av Da Vinci-koden och han gör sitt bästa för att följa Dan Brown-formeln.

Efter kommunismens fall står Ryssland inför kaos och genom folkomröstning har man kommit överens om att återinföra tsarväldet. Den svarte amerikanske advokaten Miles Lord är inhyrd för att gräva i arkiv och hjälpa en av kandidaterna att bli vald till tsar. Lord hittar emellertid indicier i arkiven på att inte hela Romanov-familjen mördades av bolsjevikerna.

Omedelbart försöker två busar mörda advokaten, och på den vägen rullar det på i var och varannan scen. Boken saknar varken konspiratoriska businessmän, sadistiska skurkar eller smäckra akrobater. Huvudpersonen Lord har rätt kunskaper för varje situation. Om inte, lär han sig det i ett huj – t ex akrobatkonster från den smidiga, blonda cirkusprinsessan. Logik och sannolikhet offras för att snabbt komma igång med nästa hjältedåd. Att en svart man på den ryska landsbygden skulle vara lika anonym som en raggare på Nobelfesten, är inget författaren tar hänsyn till.

Karaktärerna är fyrkantigt endimensionella, varje gång en ny person introduceras i handlingen känner man igen en stereotyp. Goda ryssar är historieprofessorer med örnnäsa och höga aristokratiska kindben. Onda ryssar är breda, har lågt hårfäste, jämförs med Cro-Magnon-människor och har opålitliga ögon.

Hjältarna är stoiskt hårda men bestämda och viker aldrig en tum. När en onding dött beklagar sig den sanne actionhjälten över hunden som fått sätta livet till:
”A shame about the dog,” Lord said.
”I loved that animal.” Thorn turned toward him. ”But it’s over now. The choice has been made.”
And in that moment, illuminated in the glow of a quarter moon, within a hardened face and unblinking eyes, Miles Lord saw the future of Russia.

Steve Berry har jämförts med John Le Carré. Ian Fleming hade varit närmare sanningen – detta är James Bond utan försonande humor. En ny, helt oövervinnelig, superhjälte är född. Varför inte skriva en hel serie böcker med hjälten Miles Lord, precis som med Clancys Jack Ryan? Eller inte.

Intressant på andra bloggar om: litteratur, böcker, läsning, Steve Berry, The Romanov Prophecy, Rasputin, Ryssland, Dan Brown, thriller, konspiration, tsar, akrobatik, akrobat, James Bond, kultur, recension, bokrecension, Da Vinci-koden, Da Vinci, Romanov, Romanovprofetian, Romanovprofetien

Bokrecension.se

Antikvariat August - antikvariskt och tingeltangel i Blå Tornet

2007-06-26T12:33:00.000+01:00

Har jag förstått det rätt ska Strindbergs förnamn uttalas "Ågust". Inte för att den kunskapen hjälper nämnvärt på Antikvariat August i Blå tornet, misogynikerns gamla hemvist längst upp på Drottninggatan. Här verkar man mer och mer ha gått över till presentböcker av Nicotext-snitt istället för Strindberg. Jag uppskattade att 25 % av utbudet bestod av böcker mer producerade för soffbordet, än för att faktiskt läsas.

Bland det antikvariska fanns dock en del begärligt. Så vidare dyrt var det inte heller, om man betänker att antikvariatet ligger på Drottninggatan, med dess hyror. Fast det var ju rea, "allt ska bort".

Utvecklingen mot nyare presentböcker är nog ett tidens tecken i just denna del av Stockholm. Drottninggatan är tingeltangelfierad sedan lång tid tillbaka och kan gott mäta sig med Kiviks marknads utbud av generiskt kitsch. Inget ont om Kiviks marknad dock, där har skräpet i alla fall kulturhistoriska anor.

Men varför klaga och gnälla som en magsjuk gammal gubbe? Antikvariat August försedde mig med flera böcker jag ville ha, för ett billigt pris. "The Wordsworth Thesaurus of Slang", "Etymological English Dictionary", "Nu dog du: Bombernas århundrade", "Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria" samt "The Sea Dogs: Privateers, Plunder and Piracy in the Elizabethan Age". Allt för 100 kronor, på grund av att de rensade ut lagret för att få plats med nya böcker.

Utbud: -
Pris:
Tillgänglighet:
(Tänk på att jag inte vet hur priset är i vanliga fall, eftersom det var rea när jag var där. Utbudet var på väg att förändras, så därom har jag inte heller speciellt bra koll.)

Antikvariat August
Drottningg. 85 (Blå Tornet)

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Antikvariat August, Blå Tornet, Drottninggatan

Stadsmissionen i Vasastan - bra på engelskt

2007-06-19T23:27:00.000+01:00

Stadsmissionen har nyligen öppnat upp en ny filial på Hagagatan i Vasastan. Hela atmosfären är lite fräschare än vad som är brukligt bland secondhandaffärer. Det är trevligt, men till en börja med tror man att det även kommer att dra upp priset.

Så är icke fallet, här är lika billigt som hos alla andra av Stadsmissionens affärer. Att affären är någorlunda nyöppnad innebär däremot att det är god ordning på böckerna. Nämnas ska att detta inte är boklådan för fackboksidioten, men väl för den som är ute efter skönlitteratur.

En vägg domineras helt av svenska böcker - pocket, inbundet och fackböcker prydligt sorterade i egna sektioner. Mittemot finns en ordentligt tilltagen hylla med engelsk litteratur. Svensk pocket ligger i tjugokronorsklassen, engelsk pocket i 20 - 40-kronorsintervallet.

Med trevlig personal, billiga priser och nära till T-banan är Stadsmissionen på Hagagatan väl värt ett stopp när man passerar Odenplan.

Utbud:
Pris:
Tillgänglighet:

Stockholms Stadsmission
Hagagatan 3
T-Odenplan

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Stadsmissionen, Hagagatan

Groteskerier för gamla hårdrockare - Tolkien, Velazquez och svårigheten att få en häst att stå på marken

2007-06-19T01:53:00.000+01:00

Waldemarsudde visar under sommaren en utställning av den brittiske målaren Paul Raymond Gregory. Förutom skivomslag till hårdrockarna Saxon, Dio och Molly Hatchet visas målningar inspirerade av J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen.

För älskare av storslagna ruiner á la romantiskt artonhundratal och bataljmålningar som påminner om rent historiemåleri är det en högtidsstund. Groteskerier är hårdrockens favoritmotiv, och headbangaren blir inte besviken. Det var dock tur att Peter Jackson hellre lät sig inspireras av John Howe i sin filmatisering av Ringen-trilogin. Hade han påverkats av Gregorys tolkning av Tolkiens värld istället, hade filmerna nog varit mer lika Conan Barbaren än ett storslaget filmepos.

Paul Raymond Gregory vill gärna måla som de gamla mästarna och gör ett hyggligt försök. Han är Saxons hovmålare och har producerat inte mindre än tio av deras skivomslag. Kanske är det tacksamt att vända sig till en publik som inte har så mycket konsthistoriska referenser. Men avancerat måleri är ett hantverk och låter sig inte göras i en handvändning. Endast en oerfaren publik låter sig imponeras i någon större omfattning och kan inbillas att Gregorys illustrationer hör hemma i "konstens finrum".

Efter ett tag blir det slående att Gregory tampas med samma måleriska problem som alla som försökt teckna har upplevt. Jag fann mig själv gå runt hela utställningen för att hitta en målning där personerna faktiskt står på marken. Detta är ett välkänt problem - antingen dinglar fötterna lite grand ovanför, eller så är de planterade i underlaget. Det finns exempel på hästmålningar av till exempel Velazquez där man tror att allt är målat av en lärling, utom hästens hovar.

Det krävs en mästare för att få en häst att stå balanserat på marken – inte sväva ovanför, inte se ut som om hovarna är nedgrävda, inte se ut som om hästakraken kommer att ramla omkull vilken sekund som helst. Gregory löser problemet som så många andra - fötter och hovar göms i dimma, snö, vatten, gräs eller skyms av landskapet. I de fall fötter är synliga är det oftast bara den ena, vilket också gör att det måleriska problemet löses. För den som vill se en målare som klarar av att inte bara imitera utan även vidareutveckla de gamla mästarna och deras tekniker rekommenderas istället norrmannen Odd Nerdrum.

Gregorys måleri har sin hemvist hos den generation som växt upp med heavy metal och dess värld befolkad av det vanställda och motbjudande. Det är också endast i skildringen av det onda i Tolkiens värld som man som gammal hårdrockare finner något engagemang. Skildringen av de goda i Ringen-trilogin får något kitschigt och hötorgsaktigt över sig. Måleriet fångar en bara när det framställer vidunder.

Är utställningen bra? Fel fråga. Är det roligt och värt en tur till Waldemarsudde? Rätt fråga och svaret är ja, under förutsättning att man läst Sagan om ringen.

Intressant på andra bloggar om: konst, Waldemarsudde, Paul Raymond Gregory, skivomslag, Saxon, Dio, Molly Hatchet, Tolkien, Sagan om ringen, bataljmålning, historiemåleri, hårdrock, headbanger, måleri, Velazquez, Odd Nerdrum, heavy metal, Peter Jackson, John Howe

Rönnells - ett klassiskt antikvariat

2007-06-18T18:06:00.000+01:00

För sju-åtta år sedan hade Rönnells hela Palme-utredningen för 2000 kronor. 9000 sidor, om jag inte missminner mig. Retar mig fortfarande på att jag inte köpte den - snacka om nörd-varning för en Palmemords-"freak" som mig.

Rönnells är enligt mitt förmenande Stockholms näst bästa antikvariat efter Alfa. Att de kommer tvåa är endast för att Alfa har ett större sortiment. Med anor från 1929 har Rönnells bra utbud, är lätt att hitta i och har okej priser på pocket.

Vissa tycker att att både Alfa och Rönnells är dyra i jämförelse med andra antikvariat. Jag tycker att det är fel att se det så. De har båda utbud för de flesta plånböcker och framförallt är deras utbud en service som gör att det kostar lite mer.

Dessa antikvariat har alltså mycket större lager. Det innebär högre kostnader, men också möjligheten att hitta en speciell bok när kunden är ute efter något specifikt. Det finns dyrare antikvariat med betydligt sämre utbud i Stockholm. Givetvis kan de inte konkurrera med t ex Stadsmissionen eller Röda Korset vad gäller priset, å andra sidan måste man vara medveten om att dessa organisationer inte har någon inköpskostnad på böckerna.

Det är mycket lätt att finna vad man söker hos Rönnells. Antikvariatet ligger centralt på Birger Jarlsgatan och kan med fördel kombineras med ett besök på Hedengrens i Sturegallerian. Rönnells är tre våningar böcker och de har både "bruksböcker" och rena samlarobjekt. Missa inte den stora välsorterade källaren. Ett stort plus för science fiction-fantasterna är att sf/fantasy har egna hyllor, så att de slipper leta bland all annan skönlitteratur.

Utbud:
Pris:
Tillgänglighet:

Rönnells Antikvariat
Birger Jarlsg. 32
Öppet: Mån-fre 10-18, lör 11-15.
Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Rönnells

Mimer – trevligt och prisvärt för konnässören

2007-06-11T20:03:00.000+01:00

Mimer har nyligen flyttat till Frejgatan i Vasastan. Antikvariatet låg tidigare på Sveavägen och ägaren Tommy är medveten om att det ligger sämre till idag. Han funderar på att flytta lite mer inåt stan igen.

Vill egentligen skriva att Mimer har något för de flesta av ”den kulturintresserade borgerligheten”, men inser att det verkar ironiskt utan att jag menar det. Antikvariatet är bra på bl a filosofi, religion och psykologi, har bra specialutbud bland antropologi samt arabisk och islam-relaterad litteratur. Utbudsbetyget dras dock ned av att Mimer inte är speciellt bra inom skönlitteratur.

Ett plus i kanten är att Palme-mordet hade en egen sektion (dock väldigt urplockad just nu), samt att det finns en egen liten avdelning för litteratur om Satan. Mimer har insett att de flesta idag läser både svenska och engelska obehindrat och gör därför ingen skillnad på dessa språk vid uppställningen i hyllorna.

Dessutom har Mimer en fantastiskt liten 10-kronorshylla vid ingången, som inte får missas, med nytt, gammalt och restupplagor blandat.
Utbud:
Pris:
Tillgänglighet: -

Antikvariat MIMER
Frejg. 32

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Antikvariat Mimer, Frejgatan

Revirpinkeri på redaktionerna

2007-06-11T01:47:00.000+01:00

Litteraturkritikerna har problem med bloggvärldens amatörrecensenter. Litteraturkritiken utarmas, bloggare är mer benägna att låta sig köpas av förlagen och kritiken är på sandlådenivå lyder anklagelserna i söndagens SvD.

Argumentet att litteraturkritiken skulle utarmas verkar misstänkt likt en partsinlaga. Betalda recensenter pinkar revir. Står inte kritiken i tidningen, är den mindre värd.

Men det ligger något i argumentet, tidningar har professionella redaktörer som gör kvalitetsbedömningar och urval. Bloggens enda urval är självkritiken. Konkurrensen är enorm på internet som helhet, obefintlig på bloggen i sig som är sitt eget universum. Bloggaren är skribent, redigerare och redaktör i samma person - la rédaction, c’est moi. Så visst ger tidningar en kvalitetsstämpel som bloggaren måste skapa själv inför sina läsare, ett oftast hopplöst projekt.

Fler läser mer oftare
Är det något internetexplosionen lärt oss emellertid, är det att informationstörsten är omättlig. Är människor intresserade av ett ämne, letar de upp information om det på nätet. Inte minst doktorer har blivit varse detta fenomen – patienter kan vara mer pålästa om sina egna krämpor än allmänläkaren.

Detta innebär inte att folk slutar läsa tidningen, att de tror sig kunna leta upp all information på egen hand. Tidningar ger oss idag det vi inte kan få på nätet: hjälp med urvalet. Går inte de stora drakarna omkull p.g.a. internet, kommer inte den initierade litteraturrecensionen heller att göra det.

Omutliga proffs, oärliga amatörer
På studenttidningen Lundagård fanns det alltid recensionsex av böcker. De populära blev det ibland dragkamp om. Lyckades själv norpa åt mig en del mer politiska böcker som andra inte var intresserade av. Ingen anklagades någonsin för att vara köpt av förlaget, för att de fått boken gratis.

Studenttidningar består av wannabes, inte minst jag själv tillhörde den kategorin. På den tiden skulle studenttidningen Lundagårds recensioner mycket väl kunna jämföras med bloggosfärens mer initierade amatörskribenter. Nya skribenter bygger dock inte förtroende på att låta som ett reklamblad. Alla vet att det inte är genom hyllningarna man blir hjälte på en studenttidning, utan genom sågningarna och att vara obekväm. Så fungerar det även i bloggosfären.

Skulle bloggare vara mer köpta än andra? Är professionella litteraturskribenter ett ärligare släkte än andra journalister? Svaret på båda frågorna är nej.

Tillfället gör tjuven däremot. Det är proffsen som blir inbjudna på släpp-evenemang och förlagsfester, inte bloggaren. Tidningarnas litteraturrecensenter har alltså betydligt fler tillfällen att ”köpas” – eller i alla fall vänskapskorrumperas. Ändå fungerar litteraturkritiken även om kultursidorna inte debatterar vilka kompisar som recenserar varandra, eller vilket förlag recensenterna hoppas få jobb hos.

Bloggosfärens låga nivå på kritik
Recensenter har betalt för recensioner, bloggare har det inte. Därför läser recensenter även böcker de inte gillar och slutför det, samt skriver en dålig recension. I sakens natur ligger att en privatperson endast läser böcker denne tycker om. Gillar man inte boken lägger man den åt sidan. Bloggare recenserar alltså bara sådant de gillar, just därför blir det mest hyllningar.

Det är bara för bloggare att erkänna: det ÄR oftast intressantare med en påläst litteraturvetares reflektioner, än bloggares skriverier. Dock finns det människor i bloggosfären som vurmar för något särskilt ämne. När dessa skriver om sitt specialintresse kan det ge ytterligare en vinkel, ibland mer initierat än den professionelle litteraturkritikerns generella bedömning. Som bokhora.se påpekar; bloggen är ett komplement, inte ett substitut.

Dessutom finns det en oherrans massa litteraturvetare, men ohyggligt lite medieutrymme för litteratur. Alltså finns det massor av människor som, åtminstone på pappret, har samma kvalifikationer som de som ges utrymme på kultursidorna. Är de också en fara för kvaliteten på kritiken?

Amatörbloggeri och proffsarvode
Det finns exempel på recensenter som recenserat böcker de inte läst, filmer de inte sett och konserter de inte varit på. De får betalt oavsett om de gillar vad de ska recensera eller inte och ibland står de inte ut.

Detta är med största sannolikhet ett betydligt vanligare fenomen bland proffsen, än bland amatörerna. De orkar inte läsa ut skräpet, men behöver kulorna. (För att inte tala om utrikeskorrespondenter som ger ögonvittnesskildringar av nyheter i länder där de inte vistats.)

Det problemet lider inte den litterära bloggosfären av. Gissningsvis slänger inte litteraturbloggarna iväg en recension av något de knappt läst, för att de inte gillat det. Varför skulle de skriva om något de inte känner till – i alla fall om ingen betalar för det? Kan tidningsrecensenterna säga samma sak, har de aldrig hört någon annan proffsskribent erkänna att de endast skummat boken de recenserat?

Litteraturrecensenter brukade oroa sig för att ingen läste böcker längre. Nu visar det sig att massor av människor läser, mycket och ofta. De har till och med mage att uttrycka åsikter om vad de läst - offentligt därtill. Utan att ha 120 poäng litteraturvetenskap i bagaget! Men gör detta verkligen att de professionella litteraturrecensionerna i det här landet går en hemsk framtid till mötes?

Fotnot: Ingen tidning hade gett mig över 5000 tecken för en artikel. Inte många kommer heller att läsa det här på min blogg. Men eftersom du kommit hit ned måste i alla fall du ha tyckt det var intressant nog. Har jag då, genom detta, förstört för dem som har betalt för att skriva sånt här?

Kulturredaktionsbilden kommer från Aftonbladet, Bloggosfärbilden från BBC.

Intressant på andra bloggar om: litteratur, recension, böcker, kultur, revirpinkeri, kulturredaktion, media, litteraturkritiker, bloggosfären, amatörrecensent, litteraturkritik, muta, tidningar, redaktör, kvalitetsbedömning, urval, självkritik, konkurrens, kvalitetsstämpel, internet, information, litteraturrecension, studenttidning, Lundagård, recensionsex, wannabe, amatörskribent, sågning, förlagsfest, kultursidor, förlag, litteraturvetare, utrikeskorrespondent, litteraturvetenskap

"Njut av kriget, freden kommer att bli fruktansvärd"

2007-06-10T18:34:00.001+01:00

Har precis avslutat "In the Ruins of the Reich" av Douglas Botting. Är man det minsta historieintresserad bör den absolut läsas. Botting skriver om en ganska outforskad historisk era; Tyskland 1945 - 48. Andra världskriget är nog mer dokumenterat än alla andra historiska epoker, kalla kriget är också utforskat - men den korta perioden däremellan, det fullständiga kaoset, har förmodligen varit svårare att skriva om.

Boken börjar med att beskriva slutet av kriget, de sista skälvande veckorna. Därefter går den igenom ekonomiska faktorer, hur människor levde, segrarmakternas käbbel, karaktäristika för de olika ockupationszonerna, denazifieringen, osv. Låter det träligt och akademiskt?

Inte alls, tvärtom. Detta är en av de bästa historieböcker jag läst. Den anknyter hela tiden till hur vanliga människor hade det. Svält, övergrepp, kaos, svartabörshandel, allt knyts samman med intervjuer, exempel och anekdoter. Titeln på detta blogginlägg kommer t ex från tysk graffiti som återges i boken.

Boken är ingen hyllning till segrarmakterna, utan oerhört saklig vad gäller både de allierades förtjänster och brister. När man läser den slås man oupphörligen av att verkligheten oftast överträffar dikten. Vad sägs om den amerikanske officeren som styrde en mindre tysk stad som en feodalherre, brittiska svartabörshajar som tjänade miljoner, desillusionerade tyskor som prostituerade sig för choklad, ryssar med armarna fulla av armbandsur, koncentrationslägerfångar som bildade rövarband och rånade tåg?

"In the Ruins of the Reich" är full av helt fantastiska, för att inte säga sanslösa, detaljer som bara gör en ännu mer intresserad av tidsperioden. En som förstått bokens potential som uppslag till en roman är Joseph Kanon som kom ut med "The Good German" 2001.

De mest fantastiska personerna och historierna från "In the Ruins of the Reich" är inarbetade i Kanons skönlitterära framställning. "Hauptmann Toll" som den amerikanske "feodalherren" kallades i folkmun finns med, komplett med ridstövlar och en framtoning mer lik SS än amerikansk. Den brittiske svartabörshajen som investerade sin profit i lägenheter och en biograf i Berlin gör affärer även i "The Good German".

Det är mycket intressant att se hur Kanon låtit sig inspireras. När man tänker på det blir det helt logiskt - "In the Ruins of the Reich" är en historiebok som bara väntar på att bli utgångspunkten för en roman.

Intressant på andra bloggar om: litteratur, böcker, recension, Douglas Botting, In the Ruins of the Reich, Tyskland, Tredje riket, 1945 - 48, andra världskriget, kalla kriget, kaos, ockupation, denazifiering, nazister, historia, svält, övergrepp, svartabörshandel, intervjuer, graffiti, feodalherre, svartabörshaj, prostitution, ryssar, koncentrationsläger, rövarband, rån, Joseph Kanon, The Good German, SS

Bokrecension.se

Myrorna i Vasastan – utbudet litet, men så även priset

2007-06-06T20:01:00.000+01:00

– Vill du gifta dig med mig?
– Tack, men nej tack.
– Men jag har pengar på bankboken.

Konversationen utspann sig på Myrorna i Vasastan när jag var där, mellan en herre i 80-årsåldern och expediten. För att handla hos Frälsis behöver man dock inte en välfylld bankbok.

Myrorna-butiken på Tomtebogatan har ett litet sortiment av begagnade böcker. Det mesta i det mycket resonabla prisintervallet tio till tjugo kronor. Nere i underjorden, längst in, står ett tjugotal hyllor. Mest översatta thrillers och deckare, men fynd kan göras både i faktasektionen och i den engelska hyllan.

Böckerna är hyfsat sorterade och sf/fantasy-älskaren kan notera ett plus i kanten för att dessa genrer har en egen hylla.

Prisexempel på de böcker jag fick med mig: 30 kr. för ”Våldsamma nyheter: perspektiv på dokumentära våldsskildringar i media” av Kari Andén-Papadopoulus, 45 kronor för Neal Stephensons "Quicksilver" och endast 10 spänn styck för Michael Dobbs "Winston's War" samt Salman Rushdies "Midnight's Children".

Utbud: -
Pris:
Tillgänglighet: -

Myrorna, Frälsningsarmén
Tomtebog. 5

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Myrorna, Tomtebogatan

Antikvariatrunda och svårigheten att begränsa sig

2007-06-04T21:34:00.000+01:00

Brorsan är på besök från Malmö och ville givetvis ta en antikvariatrunda. Passade mig utmärkt för att skaffa material till mina antikvariatrecensioner här på bloggen. (Alltså kan ni förvänta er fler tips om antikvariat och andra ställen för billiga böcker inom kort.)

Fick förstås spel - kan inte begränsa mig vad gäller böcker, har aldrig kunnat, är omättlig. Tänker på min gamle historielärare Rudolf Hultkvist på Malmö Borgarskola vars råd jag tagit bokstavligt – man kan ALDRIG läsa för mycket böcker.

Det blev förstås en del historia: "In the Ruins of the Reich" (Tysklands historia 1945-48); "Nu dog du: Bombernas århundrade"; "Europas bortglömda blodbad: minnen från Solferino"; "The Sea Dogs: Privateers, Plunder and Piracy in the Elizabethan Age"; "Ondskan, hatet, mordet: utrett och outrett - mordet i ett politiskt sammanhang" (om Palmemordet).

Hittade Timothy Garton Ashs "Personakten" där han läser sin egen Stasi-akt och intervjuar de som tjallade på honom samt "Vattenkriget: ett svenskt äventyr i Afrika".

Några böcker om kulturhistoria, språk, journalistik och dylikt blev det också: "Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria"; "The Great Cat Massacre"; "Strövtåg i språket"; "Kaffe: från böna till kopp"; "Bon Voyage!: An Oblique Glance at the World of Tourism"; "Våldsamma nyheter: perspektiv på dokumentära våldsskildringar i media".

Fann nya böcker på Antikvariat August (Blå Tornet) för en tjuga styck och plockade på mig lite referenslitteratur: "Wordsworth Thesaurus of Slang" och "Concise’s Etymological Dictionary of the English Language".

Slutligen blev det lite skönlitteratur, det går aldrig att motstå Myrornas tio-kronorsböcker: "Winston's War"; "Midnight's Children"; "Quicksilver" (den sistnämnda kostade dock 45 kr).

Arton böcker allt som allt, för det facila priset av 375 kronor.

Intressant på andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping,

Kupan på Östgötagatan - "tio för dom stora, fem för dom små"

2007-06-01T00:48:00.000+01:00

En boknarkoman som jag borde egentligen inte avslöja denna prismässiga pärla för andra litteraturknarkare, men kan inte låta bli. Röda korsets Kupan på Östgötagatan har ett tjugotal bokhyllor längst in i butiken, samt några bord med boklådor.

Sortimentet är ganska sorterat för att vara en second hand-butik. Man har ansträngt sig för att sätta in skönlitteraturen under rätt bokstav, vilket inte är vanligt i välgörenhetsbutikerna. Utbudet fokuseras på översatt skönlitteratur.

Det låter kanske inte så speciellt, men priset är värt omvägen till Kupan. Oavsett vilken författare eller vilket skick boken är i, kostar inbundna tio och pocket fem kronor! Har alltså gjort en hel del fynd här. Prismässigt är det värt en omväg när du är på Söder.

Utbud: -
Pris:
Tillgänglighet:

Röda korset, Mötesplats Kupan
Östgötag. 67 C på Söder
Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Röda korset, Mötesplats Kupan

Fotnot: Idén till en "banner" för speciella, återkommande ämnen - i det här fallet antikvariat - har jag fått från bokhora. Snor helt skamlöst idén för att det är snyggt. Dessutom tycker jag om att photoshopa och får alltså även utlopp för den böjelsen.

Brorsans hylla sämre men kan innehålla stealth-kvinnor

2007-05-31T01:14:00.000+01:00

Kan bara glädja mig åt en sak i mitt manschauvinistiska bokuniversum - brorsan är värre. 46 av 766 böcker i Fredriks skönlitterära hyllor är skrivna av kvinnor, alltså sex procent.

Kanske ska det tilläggas att han läser ohyggligt mycket mer science fiction än jag. SF verkar vara en mansdominerad genre. Brorsan påpekar att SF länge ansågs endast appellera tonårsgrabbar - det gör det mycket möjligt att det döljer sig kvinnor bakom några av författarnamnen. Tvungna att göra en Ernst Ahlgren för att kunna försörja sig på sitt skrivande, alltså.

Andra bloggar om: litteratur, kultur, jämställdhet, feminism, science fiction

Utmaning - hur jämställd är din bokhylla?

2007-05-30T15:40:00.000+01:00

Räknade häromdagen ut att endast sju procent av den skönlitterära sektionen hos mig var skriven av kvinnor. Spectatia råkade se inlägget och kollade sin bokhylla – 32 % kvinnliga författare.

Misstänker nu att de flestas skönlitterära sektioner är mansdominerade. Tänkte att det kunde vara kul att se hur det står till med jämställdheten i hyllorna i resten av bokbloggarvärlden. Frågan är om någon kan komma upp i en jämställd hylla, vilket borde vara att 40 – 60 % av böckerna ska vara skrivna av kvinnor.

För den som antar utmaningen gäller följande regler:
1. Utmaningen handlar bara om skönlitteraturen - "non-fiction" får alltså ej vara med.
2.Räkna böcker, inte författare. M a o har du 100 böcker och t ex 13 av dem är skrivna av en kvinna så har du 13 % kvinnliga författare. Sedan spelar det inte någon roll om alla dessa 13 böcker är skrivna av samma författare.
3. Räkna ej med antologier eftersom de består av blandad kompott.

Om du sedan vill, kan du ju även fundera på varför det ser ut som det gör i din hylla. Mina funderingar i ämnet har du här.

(OK, jag vet att det inte är ett självändamål att ha fler kvinnliga författare i hyllan. Men visst är det lite intressant - i alla fall får det en att börja fundera lite.)

Intressant på andra bloggar om: kultur, litteratur, jämställdhet, feminism, bokhylla, kvinnliga författare

Ensam, trött och dum? Köp nya tapeter!

2007-05-28T18:01:00.000+01:00

Varför är det bara Horace som ska få vara cool?
Nu kan du också imponera på brudarna med bokhyllor som fyller hela väggen!
Kolla in den nya handtryckta tapeten - lurar garanterat varenda blondin.
(Oroa dig inte för att någon ska komma på fejken - du är väl ändå inte dum nog att ta hem en brutta som faktiskt är intresserad av böcker?)

Nu när alla tror att Christian kan läsa
har hans liv blivit så mycket bättre:
Uppslag hos Henrik Alexandersson på Det Goda i Livet
Intressant på andra bloggar om: kultur, böcker, tapeter, heminredning, Extreme Makeover, fejk, Horace

Varför har jag bara sju procent kvinnliga författare i hyllan?

2007-05-28T01:54:00.000+01:00

För ett tag sen var jag ihop med en tjej som var hyfsat feministisk (och det är ett kraftigt understatement!). Vi hade många diskussioner om manligt och kvinnligt - som liberal och individinriktad kunde jag bli vansinnig på ”patriarkatet” hit och ”strukturer” dit.

Har aldrig kallat mig feminist, och tänker för mig själv att det viktigaste i dagens feministiska kamp verkar vara att kvinnor ska bli professorer samt styrelseledamöter i börsbolag. Feminism som karriärbefrämjande ideologi för övre medelklasskvinnor. Trots min skeptiska inställning till feminismen får jag så här i efterhand medge att diskussionerna påverkat mig. Annars skulle jag nog inte börjat fundera på kvoten manligt/kvinnligt i bokhyllan.

Vad jag tänker på är könet på författaren. Hur kommer det sig att endast sju procent av skönlitteraturen i mina hyllor är skriven av kvinnor!?!? Jag har ju inte medvetet sållat bort kvinnliga författare under de år jag köpt böcker och ändå är bara 25 av 351 skönlitterära alster skrivna av kvinnor. Eller är det just det jag gjort – gallrat, sovrat, sanerat, rensat, beskurit och mönstrat ut redan i inköpsögonblicket - i alla fall omedvetet?

Chick-lit, dick-lit, lad-lit – kvinnolitteratur som egen genre
Pratade med en tjejkompis häromveckan om att jag var fast besluten att läsa någon sorts chick-lit (typ Marian Keyes eller kanske ”Sveriges egen chick-lit drottning”, Kajsa Ingemarsson). Hon reagerade starkt på att uttrycket är nedsättande, men jag kontrade med att det även fanns ”lad-lit”. Har dock funderat sedan dess och undrar om det inte ligger något sunt i hennes reaktion.

Alla manliga författare jag har i hyllan ingår oftast i genrer – deckare, thrillers, skräck, science fiction, så kallad ”seriös” litteratur, o s v. Givetvis finns det kvinnor som skriver i dessa genrer också, men... är det inte så att vi oftast benämner den som skriver antingen som ”författare”, eller ”kvinnlig författare”? Det manliga som norm, det kvinnliga som - om inte anomali, så i alla fall standardavvikelse…

Kvinnliga författare – om de inte helt klart ingår i en genre, Patricia Cornwell = deckare till exempel – blir lätt definierade genom sitt kön. Böcker som bara handlar om livet i största allmänhet, med glimten i ögat – exempelvis Bridget Jones dagbok – blir etiketterade i egenskap av att författaren har vagina, m a o ”chick-lit” och inte ”humor”.

Marknadssegmentet kvinnor kontra män
Invändningen är väl att ”chick-lit” är en marknadsföringskategori, till och med jämförd med flickböckerna om Kulla-Gulla. Den benämns inte ”chick-lit” för att den är skriven av en kvinna, utan för att den vänder sig till kvinnor i tjugo - trettioårsåldern.

Nämn en manlig författare som anses vända sig till samma marknadssegment, och därför klassas som ”chick-lit”? Utgår man från vem böcker i allmänhet marknadsförs mot, borde nästan samtliga böcker benämnas ”chick-lit” eftersom uppåt 80 procent av alla läsare är kvinnor. Om Salman Rushdie uteslutande vänt sig till män, hade han snällt fått fortsätta som copywriter på Ogilvy i London och skriva för byrålådan.

Kvinnor och mäns läsbeteende – olika mål?
Sen är det en helt annan fråga om den manlige läsaren ”känner igen sig” i det som benämns ”chick-lit” eller väljer bort det för att det inte tilltalar honom. Jag läser inte exempelvis deckare för att jag ”känner igen mig” – i så fall skulle jag antingen vara nerdekad supande polis eller bindgalen seriemördare, med tanke på vad jag har i hyllan. Någon ”lad-lit” vet jag inte om jag har, genren anses inte finnas i Sverige – svenska manliga författare får helt andra etiketter, om ens någon.

Kanske är det faktiskt så att kvinnor och män har olika läsbeteende. Läser kvinnor i högre utsträckning för igenkänningsfaktorn och män för att drömma sig bort?

Fotnot
För övrigt ger en Google-sökning på ”lad-lit” 45 700 träffar, medan ”chick-lit” ger över 1,2 miljoner träffar - kanske en fingervisning så god som någon att ”kvinnlig litteratur” anses vara en egen genre. För lite andra genrebenämningar, kolla Christian Science Monitor (”African-American literature, gay and lesbian fiction, suspense thrillers, mom lit, "bridezilla" lit (women going after men), even a new genre for postmenopausal women”)

P.S. Fy fan vad jag kommer att få äta upp det här inlägget! Är det någon av alla tjejkompisar som läser bloggen kommer de att skratta rått nu; så många gånger vi diskuterat manligt/kvinnligt och alltid har jag ansetts som mannen som gav manschauvinismen ett ansikte!

Intressant på andra bloggar om: litteratur, kultur, skönlitteratur, feminism, patriarkatet, patriarkala strukturer, feminist, medelklasskvinnor, kvinnliga författare, chick-lit, dick-lit, lad-lit, kvinnolitteratur, genrelitteratur, Marian Keyes, Kajsa Ingemarsson, deckare, thrillers, skräck, science fiction, seriös litteratur, Bridget Jones dagbok, vagina, humor, marknadssegmentet kvinnor, marknadsföringskategori, flickböcker, Kulla-Gulla, läsbeteende, polis, seriemördare, igenkänningsfaktor, African-American literature, gay fiction, lesbian fiction, suspense thrillers, mom lit, bridezilla lit, postmenopausal lit, manschauvinism

Tälje - ett antikvariat att undvika

2007-05-23T18:42:00.000+01:00

Skulle kunna sammanfatta upplevelsen av Antikvariat Tälje med ett ord: UNDVIK. Inser dock att jag nog är tvungen att motivera. Tälje är litet och trångt men ändå bara halvfullt. Utbudet består av gammalt skräp, det är dussinböcker i massupplaga från 70- och 80-talet.

Till på köpet är det dyrt för att vara så vanliga böcker. Hittade inte en enda bok jag skulle vilja ha – och jag har hittills aldrig gått ut från ett antikvariat utan att ha köpt åtminstone en bok.

Enda anledningen att ta sig till Antikvariat Tälje är att spara pengar - du kommer inte att spendera en krona. Där finns inget att köpa som inte kan hittas betydligt billigare på alla andra ställen.

Utbud:
Pris: -
Tillgänglighet: -

Antikvariat Tälje
Bondeg. 44

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Antikvariat Tälje

Alfa – Stockholms bästa antikvariat?

2007-05-21T01:57:00.000+01:00

Alfa är utan tvekan Stockholms bästa antikvariat. Utbud, pris, tillgänglighet – Alfa får toppoäng i alla tre kategorier. Personalen är mycket kunnig och är väl värd att fråga till råds. Har handlat mycket böcker här, och är det något speciellt inom facklitteratur jag är ute efter går jag alltid hit först.

Huvudingången är beläget på hörnet Drottninggatan/Olof Palmes gata och leder till skönlitteratur, barnböcker, sf, religion, statskunskap, historia. Glöm inte att titta förbi den lite mer undangömda avdelningen som har ingång längre ned på Olof Palmes gata. Här hittar du konst, olika hobbies, reselitteratur, periodika, militaria samt länderspecifika böcker. De har även tryck och tidskrifter – hittade FiB/Kulturfronts klassiska nummer från 1973 med IB-avslöjandet för en tjuga!

Utbud:
Pris:
Tillgänglighet:

Alfa Antikvariat
Drottningg. 71 A
Öppettider:
mån-fre 8-18
lör 10-16
Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Alfa Antikvariat

Stadsmissionen: prisvärt på Lövholmsvägen

2007-05-20T03:57:00.000+01:00

Stockholms Stadsmission på Lövholmsvägen 16-18 är egentligen mycket mer för second hand-shopparen, än för bokälskaren. Men den har ett trettiotal hyllor med bra urval för att vara en second hand-butik. Mycket skönlitteratur på svenska samt även en del fackböcker.

Utbudet på originalspråk var kanske inte imponerande kvantitetsmässigt, men väl så bra och prisvärt ur kvalitetsperspektiv. De flesta engelska pocketböckerna går för tio till tjugo kronor. Fick bl a tag på Arundhati Roys ”The God of Small Things”, James Ellroys ”American Tabloid” och Jeffrey Eugenides ”Middlesex” för en tjuga styck. Hittade Philip Roth, Bret Easton Ellis samt George Orwell för en tia var.

Man har alltså råd att chansa och jag plockade även med mig några okända deckare samt lite smått och gott för några tior till. Helt klart värt ett stopp om man åker på Tvärbanan, eller kanske t o m en liten helgutflykt.

Utbud:
Pris:
Tillgänglighet: ()

Stockholms Stadsmission
Lövholmsv. 16-18, Tvärbanan, hållplats Trekanten

Öppettider:
Vardagar 10.00 – 18.00
Lördag 11.00 – 16.00
Söndag 12.00 – 16.00

Klassificeringskriterier

Andra bloggar om: antikvariat, böcker, litteratur, shopping, Stockholms stadsmission

Antikvariatrecensioner

2007-05-20T03:53:00.000+01:00

Går mycket på antikvariat och tänkte dela med mig av mina erfarenheter. Skriver en del om det som personligen intresserar mig - är oftast mest intresserad av böcker på engelska, då jag vill läsa på originalspråket. Försöker också kommentera en del annat och alltså göra min recension förment objektiv.

Jag kommer att använda Guide Michelins klassificeringssystem med stjärnor. Systemet är ju egentligen avsett för restaurangbedömning, men jag tycker att det även skulle kunna passa för antikvariat. Grovt sett innebär klassificeringen följande:

= värd ett stopp om man passerar

= värd en omväg

= värd en egen resa

Hur detta riktigt går ihop med de tre kategorierna jag valt - utbud, pris och tillgänglighet - är kanske inte så lätt att definiera på något objektivt, vetenskapligt acceptabelt sätt. Men som personlig reflektion fungerar det bra.

Vad gäller tillgänglighet utgår jag ifrån Alvik i Stockholm, så för andra kan ju tillgängligheten vara betydligt bättre beroende på utgångsläge. Men lite av tillgänglighetskriteriet bygger på hur lätt det är att ta sig dit ifrån närmaste T-banestation. Om där är många andra bokstopp i närheten kan antikvariatet vara värt en resa även om det är lite mer otillgängligt.

Jag kommer inte att bara begränsa mig till rena antikvariat, utan inkluderar även second hand-butiker, bokmarknader eller andra ställen som säljer böcker lite ad hoc.

Andra bloggar om: antikvariat, klassificering, Guide Michelin, böcker, litteratur, shopping

Stalin överlappar Stalin

2007-05-10T18:55:00.001+01:00

Är nu i slutet av Simon Sebag Montefioris "Stalin: The Court of the Red Tsar". Har läst fyra böcker, samt ett antal essäer, under tiden jag tagit mig igenom denna tegelsten på närmare 700 sidor. Det betyder inte att Stalin-biografin är svårläst, bara att man behöver ett avbrott från den ibland.

Boken blev utsedd till "History Book of the Year" av British Book Awards. Den förtjänar allt beröm den fått, och mer därtill. Rekommenderar den varmt till alla som vill förstå hur stalinismen fungerade och mekanismerna bakom. Inte minst i dessa dagar då 90% av ungdomar mellan femton och tjugo inte vet vad gulag var, 40% menar att kommunismen har ökat välståndet i världen och 43% tror att kommunismen tog död på mindre än en miljon människor.

Sebags biografi visar hur stalinismens mördande började, dess orsaker och inneboende logik sett i bolsjevismens ljus. Med planekonomiska metoder sattes kvoter upp för hur många människor som skulle dödas i varje sovjetrepublik. Som alltid annars belönades "överproduktion" - alltså överuppfyllande av kvoten. Att ungdomar idag inte vet något om dessa oerhörda övergrepp bevisar på ett kusligt sätt att Stalin fått rätt när han sa: "one death is a tragedy; a million is a statistic." Historia kan ju vara roligt med rätt lärare - statistik är det oftast inte.

Kommen till sista kapitlena i biografin har jag nu påbörjat Sebag Montefioris skönlitterara verk med Stalin-anknytning: "My Affair with Stalin". Den handlar om en hunsad elvaåring som bestämmer sig för att ta makten på sin internatskola, med generalissimon som förebild. Har bara kommit ett kapitel, men den verkar mycket lovande! Inte minst efter att ha den historiska verkligheten klar för sig genom den närmast encyklopediska biografins belysning av stalinismens brott.

Intressant på andra bloggar om: Litteratur, kultur, böcker, Stalin, Simon Sebag Montefiori, Stalin: The Court of the Red Tsar, stalinism, bolsjevism, planekonomi

Bokrecension.se

Måndagens skörd

2007-05-09T02:26:00.000+01:00

Efter bokbytarträffen arrangerad av bokhora tänkte jag redovisa mina fynd. Träffen var som tidigare sagt inte bara trevlig, utan även givande bokmässigt sett. Hade med mig tjugo böcker, mest översättningar till svenska. Har tidigare i år rensat ut engelska böcker översatta till svenska då jag bestämt mig för att jag aldrig kommer läsa dem annat än på originalspråket.

Bodde i Afrika två år i början av 2000-talet. Vi var nog inte mer än sammanlagt tio svenskar i hela Sierra Leone vilket innebar försumbar möjlighet att prata svenska. Det var alltså engelska konstant, eller t o m krio ibland. Efter att ha läst, skrivit, talat, levt på engelska har jag blivit mer känslig för översättningar. Har en ovana att "översätta tillbaka" texten från svenska till engelska. Jag sitter alltså hela tiden och undrar hur meningen var formulerad från början - mycket irriterande!

Igår plockade jag därför med mig översättningar av Salman Rushdie, Michael Ondaatje, Ray Bradbury, Charles Bukowski, Rose Tremain, J. D. Salinger, Aldous Huxley, Lawrence Norfolk, Jack Kerouac, Robert M. Pirsig, Arnaldur Indridasson, Leif Davidsen samt Oscar Hijuelos. Lite svenskt slank också med: Kerstin Ekman, Tomas Tranströmer, Torgny Lindgren, Hans Alfredsson och Björn Fontander.

Lemprières lexikon av Norfolk som jag gjorde mig av med oläst, hade jag nu turen att hitta på engelska. Nordisk skönlitteratur var det gott om, och jag kom över Hanteringen av odöda, Stockholmssägner, De galnas hus och Breven av Håkan Anderson. Lite Afrika-anknytning hittade jag i Lennart Hagerfors "Längta hem: om ett missionärsbarn i Kongo", som jag tidigare funderat på att köpa. På engelska fick jag Caleb Carrs The Angel of Darkness. Såg senare att det var uppföljaren till The Alienist, vilken jag nog kommer att skaffa innan jag läser "sequelen". Skönlitteraturen, deckarna och skräcken kompletterades med några faktaböcker: Året om med skånsk mat & kultur, Picking Up the Pieces (kriminologi) samt The Nudist on the Late Shift and Other Tales of Silicon Valley.

Har en massa andra böcker på gång, men tog inte med mig någon då jag hade så mycket att släpa på ändå. Började därför tjuvläsa lite i Hagerfors barndomsskildring från Kongo på vägen hem - mycket lovande. Och passande - titeln på självbiografin var ju "Längta hem", vilket jag gjorde med så mycket godsaker i bagaget.

Andra bloggar om: Litteratur, bokhora, Lennart Hagerfors, Kongo, Sierra Leone

Bytesträff samt Varför lära män läsa, när de ändå inte gör det?

2007-05-08T18:11:00.000+01:00

Var på "bokhorornas" bokbytarträff igår kväll. Fantastiskt trevligt och givande! Vi var tretton bokmalar som gjorde oss av med lite överskott - dubletter, hyll-rens, källarvärmare och annat. Allt under under devisen "en bokhoras trash kan vara någon annans golden stash".

Inramningen till träffen var Lisas trevliga kontor/kök vid Hornstulls strand. Lisa skriver om mat, bloggar och håller föredrag samt kurser i matlagning. Försökte utnämna mig själv till "lit-pimp" under kvällen, men får erkänna att jag är en bokhora bland andra. Pimpade ut en åtta - tio böcker och horade till mig elva bättre begagnade.

Efter bytesorgien gick vi till Judith & Bertil i hjärtat av Kniv-Söder, för att skölja ner bokdammet. Förutom Lisa visade sig flera andra också blogga. Karin skriver om pocketböcker, Rebecca om sitt liv som populärkulturjunkie och Anna om sin kommande bilresa från Balkan till Iran. De arrangerande "bokhororna" bloggar även om annat - Johanna om mode och Jessica om smink.

En sak slog mig omedelbart. Jag stod ut som en katt bland hermeliner - jag var den ende mannen i sällskapet. (Bortsett från Arvid, som inte hade uppnått läsande ålder än.) Hur kan det komma sig? Är män ointresserade av litteratur, är det omanligt att bry sig om läsning, är böcker ett nödvändigt ont som män lämnar bakom sig efter att kurslitteraturen är avklarad?

Jag vägrar tro att manligt läsande begränsas till instruktionböcker i hur dvd:n fungerar. Är det så bedrövligt kan vi spara massor av pengar genom att befria alla pojkar från stora delar av skolundervisningen.

Det verkar som om senare års satsning i skolan på att få tjejer att intressera sig för matte/teknik borde kompletteras med att få grabbar att få upp ögonen för skönlitteratur. Ibland tror jag att vi skulle behöva en mer renässansmässig inställning till livet. Likt Leonardo da Vinci går det att totalt ignorera gränser mellan olika områden och ge sig hän åt allt ifrån konst till anatomi. Istället hyllar vi idag "experten" i den västerländska kulturen.

Flera nya bekantskaper under bokbytarkvällen gav dock hopp om en annat synsätt. Inte minst den bokbloggande, sminkintresserade it-konsulten Jessica - en skön blandning av teknik, flärd och kultur.

Avslutade inte kvällen förrän J&B stängde. Fick sitta 20 minuter och vänta på sista T-banan, men vad gör väl det när man har elva nya böcker i väskan? Tack "bokhoror" för detta utmärkta initiativ!

Andra bloggar om: Kultur, Litteratur, mäns läsning, bokhora, pocketbloggen, populärkulturjunkie, matälskaren

Jag har överboostat min lit-cred

2007-05-06T00:51:00.000+01:00

Listor är alltid roliga, gillar att kolla mig mot dem. Förmodligen är det samma fenomen som med veckotidningstest - jag kan helt enkelt aldrig låta bli.

För lite över en månad sen skrev Expressen om bästsäljande sömnpiller, böcker som många köper men inte orkar läsa. Eller kanske t o m inhandlas som prydnad och för att verka litterärt bevandrad. Finns det sådana djur? Ja förmodligen, men speciellt vanliga kan de inte vara. Det måste vara riskabelt att utge sig för att ha läst något, om någon börjar prata om böckerna. De flesta är nog som jag - man har ambitionen att läsa boken, men det blev aldrig av.

Nu till listan. Parentesen är (Äger?/Läst?)

”Vernon God Little” – D.B.C Pierre. (Ja/Nej)
Hittade den på orginalspråk för 20 kr på Myrorna, men har inte hunnit läsa den än.

”Harry Potter och den flammande bägaren” – J.K Rowling. (Ja/Nej)
Har den, läst en bit, fångade mig inte.

”Odysseus” – James Joyce. (Har haft/Nej)
Utrensad då jag insett att jag aldrig kommer att läsa den. Började men kom aldrig längre än till första sidan. Har inte läst böcker för att verka smart sedan jag var i övre tonåren, och förstår inte varför jag ska pina mig igenom en bok utan story. Har för mig att den är skriven som någon sorts "medvetande-ström"...? Som sagt, tack, men nej tack. Läser nog med "stream-of-consciousness" på en massa dåliga bloggar.

”Kapten Corellis mandolin” – Louis De Bernieres. (Har haft/Nej)
Fick den av ett ex när hon rensade hyllan. Tyckte den verkade lite intressant men har själv rensat ut den nu, då jag hellre vill läsa den på engelska. Så ser jag den billigt, kommer jag nog att köpa. Har dock sett filmen, räknas det...? Nähä, inte det.

”Cloud Atlas” – David Mitchell. (Nej/Nej)
Que? Har aldrig hört talas om den, är jag illitterat eller...

”Satansverserna” – Salman Rushdie. (Nej/Nej)
Är en av böckerna jag brukar kolla efter på antikvariat, men har inte hittat den på engelska än. Vill, och kommer, alltså läsa den. Är dock inte så sugen att jag beställer den över nätet.

”Alkemisten” – Paulo Coelho. (Ja/Nej)
Står i bokhyllan. Ska läsas. Mest för att det verkar vara en bok folk antingen älskar eller hatar, och det är ju alltid intressant.

”Krig och fred” – Leo Tolstoj. (Nej/Nej)

Har försökt. Gick ej p g a myllret av människor med olika namn beroende på vem de pratade med. Har ej.

”De små tingens Gud” – Arundhati Roy. (Nej/Nej)
Ujujuj, känner att jag borde köpa och läsa, men är inte i trängande behov. Har den dock inte.

”Brott och straff” – Fjodor Dostojevskij. (Nej/Nej)
Usch ja, har försökt för länge sen och tyckte den var låååångsam och seeeeg. Aldrig avslutad, äger ej.

Eftersom artikeln gick ut på om man köpte böcker som prydnad, räknar jag böcker jag har innehaft, som om jag har dem. De har ju ändå tagit upp plats i bokhyllan en gång i tiden, och m a o stoltserat i hyllan med lånta litterära fjädrar. (Tyckte "överboostat min lit-cred" lät roligare som rubrik. Speciellt som jag är hyfsat mycket språkfascist :-)

Och vad händer? Jag framstår precis som de djur som jag inte trodde fanns; jag har inte läst ut en enda på listan, men äger/ägde ändå hälften av böckerna... Min hylla får döpas om från "bookcase" till "showcase"!

Andra bloggar om: kultur, litteratur, lit-cred, Vernon God Little, Harry Potter, James Joyce, Kapten Corellis mandolin, Cloud Atlas, Salman Rushdie, Alkemisten, Tolstoj, De små tingens Gud, Dostojevskij

Historiens paradox - vänsterterrorister fick fängelse, högerterrorister medalj

2007-05-04T12:16:00.000+01:00

I september 1977 kidnappades västtyska arbetsgivarföreningens ordförande Hanns Martin Schleyer av RAF, Rote Armee Fraktion, och hittades senare död i bakluckan på en bil. Kanske hade Baader-Meinhofligan inspirerats av Bernt Engelmanns bok "Grosses Bundesverdienstkreuz".

"Stora förtjänstkorset" är en så kallad faktaroman som kom ut 1974, där Engelmann konstruerar en kriminalhistoria med verkliga personer. Jag är lite skeptisk mot denna sorts litteratur, mycket av historien i sig känns påklistrad och konstruerad endast för att få fram fakta. I så fall är det bättre att skriva en ren faktabok, istället för att locka med en dålig thrillerintrig.

Det egentliga ämnet för boken - hur stort inflytande gamla nazister hade i sjuttiotalets Västtyskland - räcker mer än väl för att förvåna läsaren. Flera mycket högt uppsatta företagsledare och politiker hade vid denna tiden ett ganska graverande förflutet från Nazityskland. Engelmann visar att många av dessa högdjur inte bara varit medlöpare utan oftast hade gått med i NSDAP långt innan maktövertagandet. Förutom Schleyer utpekades bland annat CSU:s ledare Franz Josef Strauss, förbundskansler Kurt Georg Kiesinger, ministrar, högt uppsatta direktörer hos bland annat Daimler-Benz, förbundsdagsledamöter, statssekreterare, diplomater, borgmästare, förläggare och redaktörer. Vid sjuttiotalets mitt hade många av dem hedrats med förbundsstatens stora förtjänstkors, därav bokens titel.

Det går inte att försvara RAF:s aktioner men man kan försöka förstå, eller i alla fall förklara. Mordet på Hanns Martin Schleyer kommer i en annan dager, när man läser om hans aktiviteter under kriget. Jag tror RAF genom sin aktion försökte väcka det tyska folket till att förstå att krigsförbrytarna fortfarande styrde Västtyskland. Men vad som byggs av våld är för det mesta bräckligt. Att pennan är farligare än svärdet har Bernt Engelmann bevisat genom att få mig att läsa om nazistinflytandet 33 år efter att boken kom ut.
Intressant från andra bloggar om: kultur, litteratur, RAF, Baader-Meinhof, nazister, Schleyer

Vad är det för fel på litterärt smågodis?

2007-04-25T03:14:00.000+01:00

I DN framträder litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman med bergsäkra åsikter:

"Det spelar ingen roll vad barnen läser, bara de läser." Det påståendet var det dummaste Lena Kjersén Edman har hört.
- För ingen vuxen säger ju: "Skippa maten! Ät godis, huvudsaken är att du äter!" Va?

Att jämföra mat och läsning är fullständigt bisarrt. Det är inte så att folk vägrar äta och får lockas till det. Det kan man däremot göra med läsning.

Vad är det för fel att börja med ”smågodiset”? Själv har jag ätit mycket Gott & Blandat; Löken-böckerna, Buster, Enid Blyton, Fantomen, Agent X9, Blueberry, Guillou, Jean Auel. Jag skäms inte för att jag gillade Prins Valiant ända upp i övre tonåren, det var helt enkelt ett stadium i min mognad som litteraturkonsument. Dessutom går det att tillfälligt regrediera och fortfarande uppskatta Asterix, exempelvis när man läser högt för barn.

Just nu håller jag på med en 700-sidors tegelsten om Stalin, på engelska. Har dock brutit av emellanåt med en Grisham-thriller för något mer lättsmält. Innan Stalin-biografin läste jag ”Snabba cash” och innan dess ”Waiting for the Wild Beasts to Vote” av Ahmadou Kourouma. Man kan blanda friskt - lättviktare och mer seriös litteratur - det går alldeles utmärkt.

Lena Kjersén Edman saknar en kontinuerlig fortbildning för litteraturpedagoger i det som ungdomar intresserar sig för, exempelvis fantasy eller sanna historier. Man undrar vad det är litteraturpedagoger har betalt för. Är det inte just det som är deras uppgift om de arbetar med ungdomar, att veta vad de läser och ”fånga upp elevernas intresse och knyta ihop det med annan litteratur”?

Men det blir nog svårt om man, som Edman, ser läsutvecklingens lättviktare von oben och kallar dem "jättesnyftböcker". Eller inte accepterar “Inte utan min dotter" som en personlig skildring som fångar många tjejer, utan bara tycker att den är fördomsfull. Att det är en berättelse från en kvinna som levt i den verklighet hon skildrar (och en del tjejer känner igen sig i) spelar tydligen ingen roll, Edman vet bättre.

Men det är kanske inte annat att vänta av någon som ska inspirera till läsning men pratar om litteratur som ”gemensamt samtal”, ”kumulativ process” och ett sätt att ”förmedla sammanhang och binda ihop världen”. Är inte litteraturpedagog, men tror mig ha ett tips ändå - med barn och tonåringar är det bara fullt ös som gäller. Vad man ska förmedla är att böcker är PASSION, GLÄDJE, SPÄNNING och något som gör livet intressantare.

Försöker man dessutom pådyvla ungdomar i tidig ålder skillnaden mellan litteratur med stort L och skräp, kan man nog se sig i månen efter läsintresset i framtiden. Låt dem själva upptäcka det. Törsten efter något helt annat kommer nog efter tre likadana skräckböcker eller Jackie Collins. Tricket är att få dem att läsa tre böcker till att börja med.

Intressant från andra bloggar om: Litteratur, Litteraturpedagogik, Litteraturkanon, Lena Kjersén Edman, Godis, Agent X9, Asterix, Stalin, Grisham, Snabba cash, Waiting for the Wild Beasts to Vote, Ahmadou Kourouma, Jackie Collins

VSKG - några riktiga guldkorn

2007-04-22T17:13:00.004+01:00

Jag arbetar mig bakåt bland påskens händelser och konstrundor. I lördags körde Jesper, brorsan och jag ut för att se två olika rundor – Västra Skånes Konstnärsgille (VSKG) samt Konstrundan Mittskåne. Vi började med VSKG på Kulturforum i Esarp för att se vilka konstnärer som var värda att se.

Rofylld tavla av Stig Espe Olsson

Strax bredvid hade Stig Espe Olsson en utställning i sitt hem i Äspet. Förutom att han målade oerhört bra var även priserna ej så höga som man skulle kunna tro. Bilderna innehöll nästan inga människor, fanns det någon med var de oftast bakifrån och på cykel. Olsson målar snarast meditativa, rena tavlor som blickar ut mot landskapet.

Ett mycket köpvärt stilleben av Bo Markenholm

Ett stenkast från Äspet ställde Bo Markenholm ut i Genarp. Detta var det måleri jag var mest imponerad av under hela dagen. Rena stilleben av frukt i plastpåsar kanske inte låter så upphetsande, men skickligheten i måleriet var överväldigande. Precis som Stig Espe Olsson var Markenholms priser humana – prissättningen låg på mellan 2000 och 5000.

Stora Nygatan av Johan Ramberg

Vi fortsatte söderut till Häckeberga g:a skola. Brorsan ville se akvareller av Johan Ramberg. Av vad man kan se på hemsidan verkar Ramberg intressant. Men det verkade som om han antingen hade låtit köpare ta med sig tavlorna direkt, inte varit så produktiv eller inte fortsatt i tidigare stil. Det var lite tunt med tavlorna, och personligen blev jag inte så hemskt imponerad.

Mustigt måleri av Conny Nyström

På Häckeberga g:a skola huserade även Conny Nyström. Hans tavlor var svulstiga och mustiga, men jag gillar lite ”slabbmåleri” ibland och tyckte ändå att de hade något ljus i sig som appellerade. Tror dock inte att mina två reskamrater var vidare förtjusta.

På väg mot Konstrundan Mittskåne ville brorsan se på keramik och vi dök in hos Margareta Bourelius i Löberöd. Hela produktionen doftade sextiotal, det kändes som man hade sett keramiken på loppmarknader. Jag försökte ta mig ut från utställningen så fort det överhuvudtaget var möjligt. Detta stopp får min bror Fredrik helt och hållet ta på sig, jag hade inget med det att göra.

Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad fredag, april 13, 2007Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Konstrunda, VSKG, Stig Espe Olsson, Bo Markenholm, Johan Ramberg, Conny Nyström, Margareta Bourelius

Konstrundan Nordvästra Skåne – en positiv överraskelse

2007-04-22T16:42:00.000+01:00

För konst i Skåne verkar det som om man ska söka sig antingen åt nordväst eller sydost. Generellt sett tycker jag att både den traditionella Österlenrundan och Konstrundan Nordvästra Skåne (KNS) håller hög klass. Åkte längs med västkusten i måndags tillsammans med brorsan, Jacob, Jesper och Niklas. Vi började på Landskrona konsthall där KNS hade samlingsutställning, för att kunna plotta ut en runda. Eftersom vi var flera fick vi alla kompromissa och därmed fick jag också möjlighet att se något nytt, som jag kanske inte valt att se annars.

Vi började hos Bisse Thofelt i Höganäs. På reaktionerna hos medpassagerarna verkar det vara en sorts konst som man antingen älskar eller hatar. För min del var det det förstnämnda - jag kunde inte annat än att bli glad av Bisses manicker och installationer. Allt ifrån poesimaskin och poesikanon till ansjovisburksskulpturer och andra härliga infall. Lämnade dessutom ett bidrag till ekopiss-dunken på Bisses utedass. En fantastisk början på en bra dag!

Därefter tog vi oss till Ben Sederowsky, en trevlig konstnär som välkomnade oss i sitt lätt patinerade eternithus strax utanför Höganäs. Gemenligen kallad "the bagman" värmetransfererar han över fotografier på bruna papperspåsar och färgsätter med smink. Låter kanske knäppt, men var riktigt bra. Han har bott närmare 30 år i New York och hade Warhol-autograf med blyertsritad Campbell-soppburk inramad på väggen.

Åkte därefter in i själva Höganäs och ner mot hamnen. Jesper och jag tyckte att en målning som verkade abstrakt, men även kunde vara ett undervattensmotiv verkade intressant. Mycket riktigt, Christer Svanberg tar undervattensfotografier vid Kullen och målar sedan skimrande blågröna tavlor. Måleriet är mycket stämningsfullt och återger ett drömskt ljus.

I samma lokal som Svanberg ställde även Paula Fohlin ut. Tekniskt bra måleri, men lite för blekt för min smak. Det är konstigt, men viss konst faller en inte riktigt på läppen och det är svårt att förklara varför man gillar det ena, men inte det andra.

Gick sedan förbi Ylva Lund på väg ner till hamnen. Får erkänna att detta verkligen inte var "my cup of tea". Kanske vill jag ha lite mer när jag ser på konst, kanske var det endast skenbart enkelt, kanske jag vill att blyertsteckningar ska vara mer avancerade om man ska ta sig tid att titta på dem.

På vinst och förlust gick vi sedan in i den gamla lotsstationen nere i Höganäs hamn. Det visade sig vara en riktigt fullträff, där vi som blinda hönor hittade ett korn. Jan Noréns akvareller var av hög klass och det riktigt lyste om dem. Som ledare på konstkurser kunde han även tipsa brorsan om akvarellfärger med hög pigmenthalt som gjorde att vattenfärgerna snarast antog gouachens egenskaper.

Färden gick nu vidare till Arild och Pelle Wadströmer. Detta var enastående! En virtuos på oljemåleri med gnistrande, blänkande vatten som motivens höjdpunkt. Även akvarellerna var mycket intressanta och priserna humana för så bra konst. Rekommenderas!

Jesper och Niklas var nu tvungna att avvika och brorsan, Jacob och jag begav oss vidare mot Ängelholm. På vägen dök vi in till paret Håkansson i Brunnby på vinst och förlust. Det visade sig vara mest på förlust. Bo Håkansson målade hutlöst prissatta enfärgade akryl-målningar i självlysande illgrönt och illgult. Karin Håkanssons konst verkar vara något som konstnärliga damer över femtio har en faiblesse för: lilafärgade, guldbestänkta, fjäderprydda skulpturer. Vad vi gav denna konstart för namn vågar jag inte ens skriva.

Innan Ängelholm besökte vi Peter Göransson i Farhult. Alla fem tyckte detta såg bra ut i Landskrona. Göransson var förmodligen tekniskt sett den mest drivne under dagen och hans landskapsmåleri var nästan fotografiskt. Men kanske kom jag på fel dag eller var redan lite utmattad för jag tyckte att något saknades. Tavlorna var helt enkelt tråkiga och oinspirerande. Dock tänker jag ge Göransson en ny chans nästa år eftersom jag beundrar den tekniska skickligheten.

Eftersom vi varit lite för optimistiska när vi gjorde upp rundan och började få ont om tid skippade vi Ängelholm och styrde söderut. I Mörarp ställde Kristina Assarsson ut oljemålningar som intresserade mig pga dess teknik. Tavlorna är gjorda med oerhört tjock olja och golfbollsstora färgklickar. Det såg intressant ut på samlingsutställningen, men väl på plats var motiven genomgående Hötorgsaktiga - inga människor, utan endast husfasader, trädgårdar och blommor. Jag är väldigt ambivalent inför detta måleri. Å ena sidan är det ett habilt hantverk, å andra sidan verkar det som utstuderat, spekulativt kitsch. Men om inte jag kunde bestämma mig för vad jag skulle tycka, hade resten av den skånska konstintresserade allmänheten en bestämd åsikt. Hon hade sålt för över en halv miljon!

Efter Mörarp skyndade vi oss för att hinna med Per Jadéus utanför Ljungbyhed. Han hade nästan inte sålt något alls, vilket var mycket förvånande om man jämförde skickligheten med den tidigare konstnären. Men detta visar väl bara att jag aldrig kommer att få jobb med värdering på Bukowskis. Hans måleri pekade bakåt mot gamla mästare och var riktigt bra. Förutom teknisk skicklighet var det gjort med mycket humor. Han hade dessutom en del tryck med manipulerade foton och vi blev kvar till kvart i sju och pratade Photoshop. Dagen avslutades alltså som den började, med ett långt samtal med en intressant konstnär.

Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad torsdag, april 12, 2007
Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Konstrunda, Bisse Thofelt, Ben Sederowsky, Christer Svanberg, Paula Fohlin, Ylva Lund, Jan Norén, Pelle Wadströmer, Peter Göransson, Kristina Assarsson, Per Jadéus

Konstrundan Mittskåne - ömsom vin, men mest vatten

2007-04-22T16:21:00.003+01:00

Av alla konstrundor under påsken var nog Konstrundan Mittskåne den som höll sämst kvalitet överlag. Men vi börjar med det som var upplyftande.

Lätt, ledigt och luftigt hos Tommy B Nilsson

Intressantast på rundan var helt klart Tommy B Nilsson i Norra Rörum. Lite svårt att hitta till, men den som söker skall finna. Vi blev rikt belönade upplevelsemässigt när vi väl hittade dit. Tommy B Nilsson målar luftigt och påminner om Helge Lundström i Gislöv för tio-femton år sedan. Man förlorar sig i motiv och färger och drömmer sig bort.

Estetiskt skimmer av Katarina Malmquist

På Backagården utanför Höör ställde Katarina Malmquist ut. Hon är f ö elev till ovan nämnde Tommy B Nilsson och fd florist. Tavlorna är rena, klara, nästan fotografiska stilleben med bl a snäckor och blommor som motiv. Måleriet är oerhört estetiskt och väldigt skickligt. Mycket imponerande!

På Backagården fanns det också en samlingsutställning med unga konstnärer från Frihems konstskola. Förutom de manér som man väl får stå ut med från tonåringar som vill vara konstnärliga (och ja, jag erkänner: ”been there, done that, have the t-shirt”) måste jag ändå säga att jag uppskattade utställningen. Det fanns flera bra och intressanta verk och man märkte betydligt mer samtidsanknytning från dessa yngre konstnärer. (Tyvärr har jag inte lyckats hitta några bilder från utställningen.)

Unket femtiotal, plakatkonst och romantiskt kitsch på Backagården

Dock var ingen av oss speciellt imponerad av det övriga utbudet på Backagården. Bland annat var där romantiska amatörfotografier och unket abstrakt femtiotal. Dessutom var en illustratör med som ställde ut plakatkonst. Ugglan Helge dök upp i huvudet, och man började nynna ”Kom och skriv mig det på näsan…”. En av de mer etablerade konstnärerna hade även mage att säga att han sett de ungas utställning och ”att det var gott gry i dem”. Hmm…

Kulturhuset Anders bjöd på collage och pappersmassa

Vi besökte också en samlingsutställning på Kulturhuset Anders i Höör. Kan inte hitta konstnären vi egentligen kom dit för. Men en positiv överraskelse var slöjdläraren Ulf Brandtmans trärelief-tavlor. Både jag och Jesper uppskattade deras färg och form. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på dem. Men i övrigt var det ganska tunnsått med konstupplevelserna. Eller så är jag för konservativ i min konstsyn. Men ingen av oss blev speciellt intresserade av Kristina Pastors collage eller Rut Bjarnadóttirs papperskonst.

Till sist får jag också nämna en keramiker som Jesper envisades med att se. Vibeke Ahnelöf i Höör gjorde ”påskiga” fat, med någon sorts höns på. Faten var väl glada och trevliga, men inte riktigt ”my cup of tea”.

Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad måndag, april 16, 2007
Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Konstrunda, Plakatkonst, Tommy B Nilsson, Katarina Malmquist, Frihems konstskola, Ulf Brandtman, Kristina Pastor, Rut Bjarnadóttir, Vibeke Ahnelöf

Årets konstupplevelse - GLAS!!!

2007-04-22T15:44:00.000+01:00

Har varit på tur i Skåne under påsken och sett konst av varierande kvalitet. Den största upplevelsen visade sig vara glas på Ragnarpers i Gärsnäs. Kan inget om glas som hantverk, men är beredd att sätta en slant på att Elna Mulusine Jolom kommer att betraktas som en virtuos inom området i framtiden. Är man van vid att betrakta glas som aptråkigt (typ, Vallien-vinglas som man fick i studentpresent) tar Joloms glas andan ur en!

Om man använder Michelin-guidens skala, ger jag Jolomvaserna tre stjärnor. Alltså är de inte bara värda ett stopp, ej heller endast en omväg, utan förtjänar en helt egen resa. Ska du bara se en konstutställning i år - åk till Gärsnäs.

Passa på att prata med konstnären själv som gärna berättar om arbetsprocessen med tre olika glasblåsare, temperaturer och dylikt. När man förstår hur mycket tid det ligger bakom känns priset per vas, 42 000 kr, väldigt rimligt. Synd man inte har de pengarna - utöver den rena konstupplevelsen kommer nog Joloms glas visa sig vara en bra investering i framtiden.
Bild: © Practical Consulting 2006
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad torsdag, april 12, 2007
Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Jolom, Glas, Ragnarpers, Gärsnäs

Grisham - tredje gången gillt

2007-04-22T15:27:00.000+01:00

Det blev ytterligare en Grisham i påsk. Det är nästan så att jag tröttnar på mig själv, för att jag inte läser något annat. I korthet går The Testament ut på följande:

En av USA:s rikaste män, med en förmögenhet om 11 miljarder dollar skriver sitt testamente och hoppar ut genom fönstret. Inkompetenta och bortskämda bröstarvingar blir utan arv och allt går till utomäktenskapligt barn som är missionär i Brasilien. Alkad advokat får i uppgift att hitta arvingen. Boken går mest ut på att beskriva resan i det sydamerikanska Pantanal-träsket, vilket verkar fascinera Grisham. Men han väver också in lite andlighet i det hela.

Förstår inte varför Grisham envisas med att huvudpersonen alltid ska vara en advokat av någon sort. Han verkar hjärtligt trött på det själv, och har nog inte så mycket gemensamt med denna sorts figur längre. M a o har han tappat en del av trovärdigheten då han inte verkar kunna leva sig in i huvudpersonens perspektiv. Eftersom han ändå kan väva en historia, eller åtminstone teckna både personer och dialog, önskar man att han slutade med den juridiska anknytningen och skrev något helt annat.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad torsdag, april 12, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Bokrecension, Böcker, Grisham

Drar du en vals, din kulturknutte?

2007-04-22T02:04:00.001+01:00

Enligt en brittisk undersökning ljuger en av tre människor om vilka böcker de läst. Expressen listar några "klassiska" böcker eller åtminstone sånt som diskuterats eller ev. snobbats med under senare år. Så frågan är om man verkligen läst dessa böcker? Jag kunde inte låta bli, utan kollar:

1. "Jack" av Ulf Lundell.
Jodå, den lästes någon gång i de senare tonåren eller i yngre tjugoårsåldern. Ungefär samtidigt med Bukowski och Kerouacs "På drift". Det är nog någon viss ålder då, när man drömmer om ett rebelliskt utanförskap i ständigt rus. Men det gick över hyfsat snabbt för mig. (Den åldern i min "intellektuella utveckling" innefattade även att jag plågade mig igenom Sartre samt satt på café rökandes dåliga franska cigaretter.)

2. "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg.
Nej, inte om den inte tvingats på mig i skolan någon gång. Men i så fall har den inte lämnat några spår. Dock har jag under senare år läst Mobergs "Det gamla riket" och "Därför är jag republikan" med stor behållning.

3. "Hemsöborna" av August Strindberg.
Tror ej jag fick den tilldelad mig i skolan, det var snarare "Röda rummet" i för tidig ålder som förstörde Strindberg för mig. Har dock läst "Det nya riket" och "Liten katekes för underklassen", samt försökt ge mig på "Röda rummet" igen i vuxen ålder. Misslyckades även denna gång.

4. "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson.
Nej, bevare mig väl. Dömde ut den i redan i skolan eftersom den alltid hårdlanserades som "stor arbetarlitteratur" vilket inte kunde betyda något annat än att den var "viktig" och därmed tråkig.

5. "Röde Orm" av Frans G Bengtsson.
Jodå, flera gånger med stor behållning eftersom man blir så glad av den. En höjdare!

6. Arn-böckerna av Jan Guillou.
Nja, två av tre (eller om det är fyra i serien). Men jag tappade intresset.

7. "Sagan om ringen"-trilogin av JRR Tolkien.
Bibeln! Har säkerligen läst den tre, om inte fyra, gånger. Omläst under influensaperioder. Läste dessutom om den samt "Bilbo" (The Hobbit) en gång till på engelska för ett par år sedan när filmen lanserades.

8. "Krig och fred" av Leo Tolstoj.
Har försökt men gav upp efter tjugo sidor. Problemet är att det är ett myller av människor som dessutom omväxlande benämns med förnamn repektive fadersnamn vilket förvirrar mig. Får väl se filmen ;-)

9. "Svindlande höjder" av Emily Brontë.
Nej. Kan inte ens påminna mig om jag sett eventuell film heller, eller om jag blandar ihop det med alla filmatiseringar av Jane Austens böcker.

10. "Män är från mars, kvinnor från Venus" av John Gray.
Jag skäms nästan, men svaret är ja. Läste den när "alla" pratat om den ett tag, för sisådär tio år sedan. Kommer ihåg att den hade sina poänger men att de kunde ha listats på 10-20 sidor istället för att babbelbroderas ut i en hel bok med vad som i mycket var självklarheter.

11. "1984" av George Orwell.
Ja. Och jag gillade den. Det säger jag inte för att man "måste", utan för att det är sant. Dessutom blir den bara mer och mer aktuell. Har även läst "Djurfarmen". Skulle kanske läsa om dem, fast på engelska?

12. "Lysande utsikter" av Charles Dickens.
Nej. Har heller aldrig hört talas om den. Kanske skulle jag känt igen titeln på engelska, men har absolut inte läst den på det språket heller.

13. "Harry Potter och de vises sten" av J K Rowling.
Har försökt, men den fångade inte mig. Kanske hade jag fortsatt om jag inte redan sett filmen.

14. "Jane Eyre" av (Emily är fel, ska vara:) Charlotte Brontë.
Nej, 100% bombsäkert nej. (Har så lite koll på denna sorts 1700-talschick-lit att det tagit mig över en månad att komma på att Expressen tagit fel på syrrorna.)

15. "Da Vinci koden" av Dan Brown.
Ja, och med en viss behållning. Fortsatte givetvis med "the prequel" "Angel & Demons", men vilket outhärdligt skräp!

16. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank.
Nej, tror inte det. Att jag är osäker är nog för att man säkerligen läst ett utdrag i någon skolantologi, vilket kan lura en ibland.

Sju av sexton "klassiker" lästa (om man inräknar Arn-böckerna), plus att jag läst ytterligare två av författarna men inte just de angivna böckerna. Samt försökt mig på ytterligare två av listans böcker utan att slutföra dem. Det är helt klart lättviktarna jag inriktat mig på. Jag verkar inte vara någon kulturknutte, precis.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad tisdag, april 03, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Böcker, Bokrecension, Lista

The Summons - Grisham på tomgång

2007-04-22T00:27:00.001+01:00

Det var länge sedan jag läste Grisham, så det blev två på raken. Men i motsats till The Last Juror, som sträcklästes i förra veckan, går Grisham lite på tomgång den här gången.

I The Summons kallas en juridikprofessor hem till sin döende far som har varit domare i Mississippi sedan 50-talet. När han kommer hem har fadern redan trillat av pinn. Professorn hittar dock en massa pengar i kartonger vilket ju är lite underligt. Boken handlar om efterforskningarna för att ta reda på hur den till synes ärlige domaren kommit över kulorna.

Slutet på historien är lite abrupt. En känsla som jag hade redan i den förra boken förstärks nu. Det är precis som om Grishams formel är att böckerna inte får överskrida drygt 500 sidor - alltså rumphuggs boken i slutet.

I The Last Juror verkar Grisham ha haft roligt. I den skriver han mer en historisk roman än en thriller, och det verkar passa honom bättre. Kanske är t o m Grisham trött på sin formel som följs slaviskt i den här lättviktaren. Dock vet han ju vad han sysslar med och därför slutför man ändå boken. Med riktigt dåliga böcker brukar jag inte slutföra läsningen - jag ger en bok 25-50 sidor, har den inte fångat mig då lägger jag av.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad tisdag, april 03, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Bokrecension, Böcker, Grisham

Bokrecension.se

The Last Juror - trotjänaren Grisham levererar sitt hantverk

2007-04-21T14:50:00.001+01:00

Har precis läst ut The Last Juror av trotjänaren bland amerikanska rättegångsthrillerförfattare - John Grisham. Boken spänner över hela 70-talet och utspelas i en småstad i Mississippi.

Huvudrollsinnehavaren är en misslyckad journaliststudent som köper en landsortsblaska på fallrepet. Han får omedelbart framgång då han moderniserar tidningen som mest inriktat sig på dödsannonser. Ett brutalt mord gör sitt till för att få upp prenumerationerna. Mördaren tillhör en ökänd familj och hotar att hämnas på hela juryn.

Mississippi framställs som en stat med svängdörrar i kriminalpolitiken, åtminstone för vita medborgare med kontakter och som kan betala för sig. När mördaren kommer ut efter mindre än tio år börjar jurymedlemmar skjutas av.

Det är bara att konstatera att Grisham vet hur man väver en historia och att han underhand ger en habil skildring av en sydstat i förvandling efter medborgarrättsrörelsens framgångar. Dessutom slutar boken inte helt som man tänkt sig, och det som först verkade vara en plädering för hårdare straff ges en ny dimension. M a o väl värd att läsa om man är sugen på en intelligent thriller.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad söndag, 01 april, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Bokrecension, Böcker, Grisham

Bokrecension.se

Snabba cash - fet bok

2007-04-21T14:20:00.000+01:00

Har i veckan läst ut Jens Lapidus debutbok "Snabba cash". Lapidus binder ihop tre öden från Stockholms skuggsida - Mrado, indrivare åt juggemaffian som ser sin ställning hotad; Jorge, smålangande latino som blir ditsatt av juggarna; JW, uppkomlingen som försöker hänga med i Stureplanskotteriernas pengaslöseri. Alla tre har en minsta gemensam nämnare. De behöver snabba cash!

Lapidus har en hårdkokt stil med avhuggna meningar á la Ellroy. Var influenserna kommer ifrån är inget han sticker under stol med. Tvärtom ger han en blinkning åt Ellroy-läsaren på försättsbladet - respect! Som Ellroy-fan sedan L.A. noir-trilogin kan jag bara buga och bocka. Lapidus skildrar på ett skickligt sätt Stockholms undre värld och man får veta hur en hel del av kriminaliteten går till, hur de olika ligorna hänger ihop och vad de försörjer sig på.

Jens Lapidus är en 33-årig jurist som på ett imponerande sätt får både storyn och språket att flyta på. Boken har ett enda aber - en halv sida där en jurist gör en utläggning om sakernas tillstånd i juridikens Sverige. Lapidus klämmer in en kritik av rätts-Sverige i en utläggning som låter konstruerad och mer som en insändare än en konversation. Men bortsett från en halv sida av 475 är detta årets deckardebut som jag varmt rekommenderar! Köp, lås dörren och läs järnet!

(Under tiden jag höll på med boken köpte jag den till min kompis Hieronymus. Efter bara ett fåtal sidor, köpte han ytterligare ett ex och gav bort till en kollega som också blev helt lyrisk. Denna bok verkar sprida sig som en löpeld - det skulle inte förvåna mig om det kommer att tillhöra allmänbildningen i framtiden att ha läst Snabba cash.)
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad lördag, 31 mars 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Böcker, Lapidus, Snabba cash