I år är det trettio år sedan Robert Harrison dog och funnes det någon rättvisa i världen borde alla sorters skvallertidningar – allt ifrån Hänt i Veckan till Aftonbladet – göra stora exposéer och minnesartiklar över honom och hans livsverk. Harrison var mannen bakom tidningen Confidential och måste räknas som den moderna skvallerpressens skapare.Confidential Magazine, med sin slogan “Tells the Facts and Names the Names”, såg dagens ljus i december 1952 och gjorde allt det som Klick! och Expressen drömmer om. Bland annat outade de Rock Hudson och Liberace, avslöjade Bing Crosby som hustrumisshandlare och att Robert Mitchum rökte på. Confidential iscensatte avslöjanden på löpande band.
Idén till det brutala skvallerkonceptet fick Robert Harrison när han såg senatsförhören om organiserad brottslighet som leddes av Tennessee-senatorn Estes Kefauver i början av femtiotalet. Förhören drog fram undersidan av USA, dess maffiabossar med fantasieggande öknamn, överdådiga livsstilar och massor av pikanta detaljer i privatlivet. Förhören gick på TV och slog ut alla såpor. Harrison insåg att folk hellre följer verkliga personer, än påhittade fantasifigurer.
Robert Harrison växte upp i Bronx. Från att ha börjat som notisskrivare på New York-tabloider arbetade han sig upp till annonssäljare. Senare startade han småtidningar som specialiserade sig på det sexuellt kittlande och perverterade. Han var inte främmande för att själv medverka på bilderna, till exempel föreställande vit slavhandlare iförd tropikhjälm eller smiskandes unga flickor. Vid ett tillfälle blev han arresterad för att ha iscensatt pornografiska bilder med unga damer på en golfbana i New Jersey. 1950, när han såg Kefauver-förhören, var han fyrtiofem år gammal och i ekonomisk utförsbacke.
Kommer någon ihåg Hugh Grants prostitutionshistoria i början av nittiotalet, när han blev tagen med byxorna nere i Los Angeles med en svart gatuprostituerad? Det var så att man kunde få tårar i ögonen, att en filmstjärna lät sig avslöjas på nästan helig mark i skvallerpress-sammanhang. Los Angeles är ju hem åt Hollywood och det var denna drömfabrik på USA:s västkust som gjorde skvallerjournalistiken möjlig.
Hollywood – glamour, promiskuitet och frestelserEfter senatsförhören började Harrison bygga upp konceptet till sin nya tidning. Han förstod att han inte kunde inrikta sig mot maffian, han hade ju inte samma skydd som en senator. Dock insåg han snabbt att det fanns en liknande värld, som levde efter sina egna lagar, och som innehöll samma glamorösa livsstil med allt vad det innebar av promiskuitet och frestelser – Hollywood.
I hemlighet skapade Harrison ett underrättelsenätverk i Los Angeles bestående av mindre nogräknade journalister, hotellstäderskor, privatdetektiver, prostituerade, kypare och servitriser samt småaktörer och statister vars karriärer aldrig tog fart. Med andra ord människorna som levde Hollywood-drömmens baksida, som visste vad stjärnorna sysslade med men aldrig kunde uppnå deras status och aldrig fick någon utdelning i drömfabriken.
"...insinuationer, påståenden och rent snusk..."
Även ny teknik bidrog till skvallerpressens utveckling – övervakningsutrustningen hade nu blivit mycket mindre otymplig, kameror och avlyssningsapparatur gick att installera utan omedelbar risk för upptäckt. Sedan tidigare hade Harrison kontakter med den firade kolumnisten Walter Winchell, som i det första numret av Confidential hyllades i en underdånig artikel. Efter det gjorde Winchell reklam för magasinet i sina krönikor som syndikerades över hela USA och samarbetade med Confidential genom att dela med sig av alla rykten som ansågs för snaskiga för dagspressen.
Själva tekniken för hur artiklarna skrevs var också stilbildande. I en artikel i TIME 1955 beskrivs hur journalisterna gick till väga: ”Genom att strö ut korn av sanning bland en sörja av insinuationer, påståenden och rent snusk, skapar Confidential en illusion av att de rapporterar verkliga upplysningar om kändisar. Standardmetoden: gräv upp en faktisk händelse och brodera ut den till 1 500 till 2 000 ord. Om personen ifråga funderar på att stämma tidningen, kommer han snart att inse att händelsen i sig är sann, även om broderierna inte är det. [...] Tidningen specialiserar sig på att hitta en fläck i personens förflutna, för att sedan använda det mot honom...”
Confidential Magazine startades med buller och bång 1952 under parollen “The Lid Is Off!”, gavs ut varannan månad och blev på kort tid USA:s snabbast växande tidning. Efter bara ett par nummer var Confidentials upplaga uppe i fyra miljoner och då varje tidning beräknades läsas av tio personer innebar det att den nådde var femte amerikan. Harrison började tjäna fantasisummor och höstade in en halv miljon dollar – per nummer! I dagens svenska penningvärde skulle det vara nästan 24 miljoner kronor.
Sanningens Los Angeles värre än filmensJames Ellroy har byggt sina L.A. Noir-böcker på femtiotalets Los Angeles och mycket av handlingen i hans böcker drivs framåt av sliskiga redaktörer på skandalblaskorna. I filmen L.A. Confidential ser man att Ellroy har hittat en tacksam epok som knappt ens behöver dramatiseras. Los Angeles var genomkorrumperat på femtiotalet och filmmoguler och gangsters ”ägde” staden och styrde därför också vilken information människor fick ta del av. Men Confidential var baserad i New York och kunde därför inte skrämmas till tystnad av filmbolagen genom de mutor bolagen betalt till Los Angeles-polisen. Allt som de så omsorgsfullt hade konstruerat såg de nu raseras. Filmstjärnors omhuldade image, som kostat mycket att bygga upp, kunde dras ner i rännstenen från en dag till en annan.
Expressen skapade i slutet av 2007 en nyhet av att Linda Rosing blev tagen knarkpåverkad på Stureplan. Allt påstås vara planerat från början, dokusåpakändisen får uppmärksamhet och eventuellt reda pengar, Expressen säljer lösnummer. Konceptet är inte mycket att uppröras över längre, det uppfanns redan för ett halvt sekel sedan. Confidential gjorde det med B-kändisar i Hollywood, som inte kunde få uppmärksamhet på annat sätt än att göra skandal.
Skvaller säljer filmI början tipsade filmbolagen om oskyldigt skvaller för att skapa uppmärksamhet kring sina filmer. Efter hand tvingades filmmogulerna att ”sälja ut” mindre stjärnor för att skydda de större investeringarna, storstjärnorna. En hel del såpastjärnor och B-skådisar fick sina karriärer krossade med filmbolagens goda minne. Den homosexuelle Rock Hudson fick vara ifred ett tag, genom att man istället lät Confidential sätta tänderna i westernstjärnan Rory Calhoun, vars bakgrund innehöll väpnade rån i trettonårsåldern. Rubriken på avslöjandet löd: “Movie Star Rory Calhoun - But For The Grace Of God, Still A Convict!”
Till slut blev det ohållbart och utvecklingen var obönhörlig – skvallerpressen krävde större och större offer. Liberace hängdes ut genom artikeln “Why Liberace’s Theme Song Should Be ‘Mad About The Boy!’”, ”hjärtekrossaren” Cary Grants sexualitet började ifrågasättas; “Those Phony Kisses Cary Grant Gave Kim Novak”. Ingen gick säker längre: “Why Shirley MacLaine Likes Men Who Have Been In Jail!!”, “The Truth About Errol Flynn’s Perverse Fling With His Lolita...”, “Did Marlon Brando Beat His Wife?”, “How Marilyn Monroe Was Raped!”, osv...
Även om förhållandevis få av artiklarna resulterade i stämningar, tvingades en del stjärnor till att öppna upp enskilda åtal för att försöka rädda sina karriärer. Vid ett tillfälle hade Confidential skadeståndsanspråk på sig på sammanlagt tolv miljoner dollar. Ändå klarade de sig ifrån mycket eftersom många stjärnor inte ville dra mer uppmärksamhet till artiklarna.
1957 försökte Hollywood slå tillbaka och övertygade Kaliforniens delstatsåklagare att stämma Confidential för förtal på mer generell basis. En och en kunde inte stjärnorna göra så mycket åt problemet, men kanske skulle ett åtal mot Harrison personligen för “konspiration syftande till publicering av kriminellt förtal” visa sig mer effektivt?
Rättegången rena screwball-komedinI ett genidrag som får Tito Beltran-rättegången att verka amatörmässig, kallade Confidential in hundratals Hollywoodstjärnor att vittna. Mogulerna insåg att många av stjärnornas privatliv inte skulle tåla någon närmare granskning. Harrison vände alltså rättegången till en gigantisk publicitetskupp. När rättegången väl inleddes, började Confidentials försvarsadvokater med att läsa upp de bästa och snaskigaste artiklarna ur tidningen. På så sätt blev de en del av rättegångshandlingarna och den seriösa pressen kunde citera dem i dagstidningarna vilket gjorde situationen ännu mer förnedrande för filmbolagen.
När förhandlingarna avslutades fördes juryn till lyxiga Mayflower Hotel för att hållas borta från all påverkan från omvärlden tills de nått en dom. Liksom för att fullkomna den parodi rättegången urartat till, fann sig juryn snabbt tillrätta och låg mest vid poolen och solade, utnyttjade den utmärkta rumsbetjäningen samt lät sig väl smaka av hotellets goda menyer. Det fanns ju ingen anledning att skynda på, när man kunde leva ett liv liknande det Hollywoodstjärnorna levde varje dag, och det på delstatens bekostnad. Juryn satte rekord i överläggningstid och tröttnade inte förrän efter mer än två veckor då de förklarade att de inte kunde enas om ett utslag. Domaren förklarade rättegången ogiltig och slog omedelbart fast att den skulle göras om.
Nu hade filmindustrin fått nog. De ville inte vara med om allt detta en gång till och började utöva påtryckningar mot samtliga delstatspolitiker. Om farsen fortsatte var det slut med kampanjbidrag från Hollywood. Efter tio dagar förklarade domaren att det inte skulle bli någon ny rättegång. Studiocheferna och Confidential kom fram till en hemlig uppgörelse – tidningen lovade att låta filmstjärnorna vara ifred och Kaliforniens delstatsåklagare lade ner åtalen mot de enskilda personerna bakom Confidential.
Confidential förändrade media för alltid
Detta var slutet på Confidentials storhetstid. Utan det riktigt smaskiga skvallret gick försäljningen ned och de kunde inte hålla sig med alla advokater som måste till för de enskilda stämningarna från olika stjärnor som snart började dyka upp. 1958 gjorde Robert Harrison upp i godo med alla som stämt honom och sålde Confidential för att skydda pengarna han tjänat under sex turbulenta år.
Men anden hade sluppit ur flaskan och medielandskapet hade förändrats för alltid. Eftersom Confidential tjänade så oerhörda summor i början av femtiotalet fick de en uppsjö av efterföljare på kort tid – Hush-Hush, Uncensored, Naked Truth, Rave, Private Affairs, Revealed, Side Street, Exposed, The Lowdown, Exclusive, Blast, Inside, On the Q.T. Alla med klatschiga slogans: “Uncensored And Off The Record”, “What You Don’t Know About The People You Know”, “Stories The Newspapers Won’t Print!”, “All The Facts...All The Names”. Till och med Confidential själva startade en uppföljare kallad Whisper, där de återanvände sina egna artiklar.
Idag är de alla borta från tidningsscenen men traditionen i USA upprätthålls delvis genom National Enquirer och Globe, för att inte tala om att kvällstidningsbranschen över hela världen har förändrats i samma riktning. Att arvet är starkt kan många av dagens stjärnor vittna om – fråga bara David Beckham, Britney Spears, de europeiska kungahusen eller vilken filmstjärna som helst.
Skvallerjornalister borde vara tacksammaConfidential och dess efterföljare gjorde även artiklar om mediciner, livsstil och sex: ”Warning – Coffee Can Make You Fat!”, ”Test Yourself! Is Booze Slowly Killing You?”, ”Eat Yourself Sexy With The New Virility Diet!”. Känns stilen igen?
Det var alltså inte bättre förr, om någon nu trodde det. På ett sätt var det värre – förutom snaskiga skvallerartiklar kombinerade Harrison sina avslöjande med en högeragenda som särskilt intresserade sig för vem som sympatiserade med vänstern, vilka som ”umgicks över rasgränserna”, vem som var otrogen och speciellt åt att hänga ut homosexuella i en homofob värld.
Det är svårt att överblicka Robert Harrisons påverkan på medieutvecklingen, pressens sätt att arbeta samt vårt kollektiva medvetande och hur vi uppfattar världen. Att Confidential fundamentalt förändrat medielandskapet för alltid råder det dock ingen tvekan om.
Både Confidential och dess skapare gick i graven 1978. Journalister, redaktörer och paparazzis som lever på skvallerkarusellen, borde skänka Robert Harrison en tacksamhetens tanke varje gång lönebeskedet dyker upp i posten. Även om en del av avarterna av denna journalistik försvunnit och en del nya varianter dykt upp, är konceptet i grunden oförändrat och pengarna fortsätter att rulla in.
Ingen regim är någonsin förtjust i folkliga helgdagar. Sveriges överhet är inget undantag. Ändå har ingen förmått svenska folket att avstå från firandet av sin verkliga nationella högtidsstund – midsommarafton. En nationaldag av fylleri, folkliga lekar och fruktsamhetsdyrkande som kyrkan försökt ockupera och staten ignorera.
