måndag 6 juni 2011

Överheten tycker inte om midsommarafton

Ingen regim är någonsin förtjust i folkliga helgdagar. Sveriges överhet är inget undantag. Ändå har ingen förmått svenska folket att avstå från firandet av sin verkliga nationella högtidsstund – midsommarafton. En nationaldag av fylleri, folkliga lekar och fruktsamhetsdyrkande som kyrkan försökt ockupera och staten ignorera.

Kristendomen en gökunge
1953 ändrades almanackan, så att midsommarafton alltid infaller på en fredag, något som fortfarande inte accepteras i vissa delar av Dalarna. Den verkliga midsommaraftonen infaller vid sommarsolståndet.

Hur länge midsommarafton har firats i Sverige är det ingen som vet. Första gången den omnämns i skrift var på 1500-talet av Olaus Magnus som uppger att folk samlades för att dansa och sjunga nidvisor, förmodligen om överheten. I århundraden har kristendomen, likt en gökunge, försökt tränga ut de folkliga sederna genom att göra midsommaraftonen till Johannes Döparens dag. Ändå har den folkliga traditionen bestått sedan Sverige kristnades, alltså i över tusen år.

Nationaldagen – överhetens firande av en diktator
Detta försök till religiös ockupation gavs inte upp förrän i början av 2000-talet då Johannes Döparens dag flyttades. Ungefär samtidigt får vi då en helt nykonstruerad helg – Sveriges nationaldag. Sverige har ingen ”födelse” att fira, ingen självständighetsdag, ingen befrielse från ockupation eller liknande. Sjätte juni högtidlighåller inmarschen av slaktaren och diktatorn Gustav Vasa i Stockholm och en obsolet konstitutions tillblivelse i början av artonhundratalet.

Ingendera av dessa händelser har speciellt mycket med dagens demokratiska Sverige att göra. Båda är ett firande av, och för, överheten i skilda tidsepoker. Midsommarafton däremot är lika aktuell som alltid och har motstått de flesta försök till förändring. Den firas av mer eller mindre alla svenskar och är helt inkluderande i sin natur. Alla är välkomna, ingen utesluts, vad som ska ätas avgörs av den enskilde, att dricka sprit är inte heller något tvång, att delta i lekar är frivilligt. Man umgås med släkt och vänner, och firar egentligen bara att man finns till och är glad att leva.

Alla vet, utom de styrande
De flesta svenskar skulle nog gå med på att julen och midsommar är våra största helger i Sverige. Ändå har midsommarafton aldrig varit en helgdag i laglig mening. Fackförbund och industrier vet det hela svenska folket vet – midsommarafton är oftast halvdag, eller helt ledig enligt avtal. Bankerna vet att aftonen de facto är en helgdag, vilket avspeglas i banklagen. Affärsidkare vet vad alla vet – de flesta affärer har begränsade öppettider på midsommarafton. Det verkar endast vara de som bestämmer i Sverige - som haft tusen år på sig – som inte förstår att midsommarafton är en helg.

Slopa Sveriges nationaldag. Gör midsommarafton till helgdag.

Källor: Wikipedia, Lars Tollin

onsdag 12 mars 2008

Skvallerjournalistiken jubilerar

"Everybody reads it, but they say the cook brought it into the house."
-Humphrey Bogart om Confidential



I år är det trettio år sedan Robert Harrison dog och funnes det någon rättvisa i världen borde alla sorters skvallertidningar – allt ifrån Hänt i Veckan till Aftonbladet – göra stora exposéer och minnesartiklar över honom och hans livsverk. Harrison var mannen bakom tidningen Confidential och måste räknas som den moderna skvallerpressens skapare.

Confidential Magazine, med sin slogan “Tells the Facts and Names the Names”, såg dagens ljus i december 1952 och gjorde allt det som Klick! och Expressen drömmer om. Bland annat outade de Rock Hudson och Liberace, avslöjade Bing Crosby som hustrumisshandlare och att Robert Mitchum rökte på. Confidential iscensatte avslöjanden på löpande band.

Idén till det brutala skvallerkonceptet fick Robert Harrison när han såg senatsförhören om organiserad brottslighet som leddes av Tennessee-senatorn Estes Kefauver i början av femtiotalet. Förhören drog fram undersidan av USA, dess maffiabossar med fantasieggande öknamn, överdådiga livsstilar och massor av pikanta detaljer i privatlivet. Förhören gick på TV och slog ut alla såpor. Harrison insåg att folk hellre följer verkliga personer, än påhittade fantasifigurer.

Robert Harrison växte upp i Bronx. Från att ha börjat som notisskrivare på New York-tabloider arbetade han sig upp till annonssäljare. Senare startade han småtidningar som specialiserade sig på det sexuellt kittlande och perverterade. Han var inte främmande för att själv medverka på bilderna, till exempel föreställande vit slavhandlare iförd tropikhjälm eller smiskandes unga flickor. Vid ett tillfälle blev han arresterad för att ha iscensatt pornografiska bilder med unga damer på en golfbana i New Jersey. 1950, när han såg Kefauver-förhören, var han fyrtiofem år gammal och i ekonomisk utförsbacke.

Kommer någon ihåg Hugh Grants prostitutionshistoria i början av nittiotalet, när han blev tagen med byxorna nere i Los Angeles med en svart gatuprostituerad? Det var så att man kunde få tårar i ögonen, att en filmstjärna lät sig avslöjas på nästan helig mark i skvallerpress-sammanhang. Los Angeles är ju hem åt Hollywood och det var denna drömfabrik på USA:s västkust som gjorde skvallerjournalistiken möjlig.

Hollywood – glamour, promiskuitet och frestelser
Efter senatsförhören började Harrison bygga upp konceptet till sin nya tidning. Han förstod att han inte kunde inrikta sig mot maffian, han hade ju inte samma skydd som en senator. Dock insåg han snabbt att det fanns en liknande värld, som levde efter sina egna lagar, och som innehöll samma glamorösa livsstil med allt vad det innebar av promiskuitet och frestelser – Hollywood.

I hemlighet skapade Harrison ett underrättelsenätverk i Los Angeles bestående av mindre nogräknade journalister, hotellstäderskor, privatdetektiver, prostituerade, kypare och servitriser samt småaktörer och statister vars karriärer aldrig tog fart. Med andra ord människorna som levde Hollywood-drömmens baksida, som visste vad stjärnorna sysslade med men aldrig kunde uppnå deras status och aldrig fick någon utdelning i drömfabriken.

"...insinuationer, påståenden och rent snusk..."
Även ny teknik bidrog till skvallerpressens utveckling – övervakningsutrustningen hade nu blivit mycket mindre otymplig, kameror och avlyssningsapparatur gick att installera utan omedelbar risk för upptäckt. Sedan tidigare hade Harrison kontakter med den firade kolumnisten Walter Winchell, som i det första numret av Confidential hyllades i en underdånig artikel. Efter det gjorde Winchell reklam för magasinet i sina krönikor som syndikerades över hela USA och samarbetade med Confidential genom att dela med sig av alla rykten som ansågs för snaskiga för dagspressen.

Själva tekniken för hur artiklarna skrevs var också stilbildande. I en artikel i TIME 1955 beskrivs hur journalisterna gick till väga: ”Genom att strö ut korn av sanning bland en sörja av insinuationer, påståenden och rent snusk, skapar Confidential en illusion av att de rapporterar verkliga upplysningar om kändisar. Standardmetoden: gräv upp en faktisk händelse och brodera ut den till 1 500 till 2 000 ord. Om personen ifråga funderar på att stämma tidningen, kommer han snart att inse att händelsen i sig är sann, även om broderierna inte är det. [...] Tidningen specialiserar sig på att hitta en fläck i personens förflutna, för att sedan använda det mot honom...”

Confidential Magazine startades med buller och bång 1952 under parollen “The Lid Is Off!”, gavs ut varannan månad och blev på kort tid USA:s snabbast växande tidning. Efter bara ett par nummer var Confidentials upplaga uppe i fyra miljoner och då varje tidning beräknades läsas av tio personer innebar det att den nådde var femte amerikan. Harrison började tjäna fantasisummor och höstade in en halv miljon dollar – per nummer! I dagens svenska penningvärde skulle det vara nästan 24 miljoner kronor.

Sanningens Los Angeles värre än filmens
James Ellroy har byggt sina L.A. Noir-böcker på femtiotalets Los Angeles och mycket av handlingen i hans böcker drivs framåt av sliskiga redaktörer på skandalblaskorna. I filmen L.A. Confidential ser man att Ellroy har hittat en tacksam epok som knappt ens behöver dramatiseras. Los Angeles var genomkorrumperat på femtiotalet och filmmoguler och gangsters ”ägde” staden och styrde därför också vilken information människor fick ta del av. Men Confidential var baserad i New York och kunde därför inte skrämmas till tystnad av filmbolagen genom de mutor bolagen betalt till Los Angeles-polisen. Allt som de så omsorgsfullt hade konstruerat såg de nu raseras. Filmstjärnors omhuldade image, som kostat mycket att bygga upp, kunde dras ner i rännstenen från en dag till en annan.

Expressen skapade i slutet av 2007 en nyhet av att Linda Rosing blev tagen knarkpåverkad på Stureplan. Allt påstås vara planerat från början, dokusåpakändisen får uppmärksamhet och eventuellt reda pengar, Expressen säljer lösnummer. Konceptet är inte mycket att uppröras över längre, det uppfanns redan för ett halvt sekel sedan. Confidential gjorde det med B-kändisar i Hollywood, som inte kunde få uppmärksamhet på annat sätt än att göra skandal.

Skvaller säljer film
I början tipsade filmbolagen om oskyldigt skvaller för att skapa uppmärksamhet kring sina filmer. Efter hand tvingades filmmogulerna att ”sälja ut” mindre stjärnor för att skydda de större investeringarna, storstjärnorna. En hel del såpastjärnor och B-skådisar fick sina karriärer krossade med filmbolagens goda minne. Den homosexuelle Rock Hudson fick vara ifred ett tag, genom att man istället lät Confidential sätta tänderna i westernstjärnan Rory Calhoun, vars bakgrund innehöll väpnade rån i trettonårsåldern. Rubriken på avslöjandet löd: “Movie Star Rory Calhoun - But For The Grace Of God, Still A Convict!”

Till slut blev det ohållbart och utvecklingen var obönhörlig – skvallerpressen krävde större och större offer. Liberace hängdes ut genom artikeln “Why Liberace’s Theme Song Should Be ‘Mad About The Boy!’”, ”hjärtekrossaren” Cary Grants sexualitet började ifrågasättas; “Those Phony Kisses Cary Grant Gave Kim Novak”. Ingen gick säker längre: “Why Shirley MacLaine Likes Men Who Have Been In Jail!!”, “The Truth About Errol Flynn’s Perverse Fling With His Lolita...”, “Did Marlon Brando Beat His Wife?”, “How Marilyn Monroe Was Raped!”, osv...

Även om förhållandevis få av artiklarna resulterade i stämningar, tvingades en del stjärnor till att öppna upp enskilda åtal för att försöka rädda sina karriärer. Vid ett tillfälle hade Confidential skadeståndsanspråk på sig på sammanlagt tolv miljoner dollar. Ändå klarade de sig ifrån mycket eftersom många stjärnor inte ville dra mer uppmärksamhet till artiklarna.

1957 försökte Hollywood slå tillbaka och övertygade Kaliforniens delstatsåklagare att stämma Confidential för förtal på mer generell basis. En och en kunde inte stjärnorna göra så mycket åt problemet, men kanske skulle ett åtal mot Harrison personligen för “konspiration syftande till publicering av kriminellt förtal” visa sig mer effektivt?

Rättegången rena screwball-komedin
I ett genidrag som får Tito Beltran-rättegången att verka amatörmässig, kallade Confidential in hundratals Hollywoodstjärnor att vittna. Mogulerna insåg att många av stjärnornas privatliv inte skulle tåla någon närmare granskning. Harrison vände alltså rättegången till en gigantisk publicitetskupp. När rättegången väl inleddes, började Confidentials försvarsadvokater med att läsa upp de bästa och snaskigaste artiklarna ur tidningen. På så sätt blev de en del av rättegångshandlingarna och den seriösa pressen kunde citera dem i dagstidningarna vilket gjorde situationen ännu mer förnedrande för filmbolagen.

När förhandlingarna avslutades fördes juryn till lyxiga Mayflower Hotel för att hållas borta från all påverkan från omvärlden tills de nått en dom. Liksom för att fullkomna den parodi rättegången urartat till, fann sig juryn snabbt tillrätta och låg mest vid poolen och solade, utnyttjade den utmärkta rumsbetjäningen samt lät sig väl smaka av hotellets goda menyer. Det fanns ju ingen anledning att skynda på, när man kunde leva ett liv liknande det Hollywoodstjärnorna levde varje dag, och det på delstatens bekostnad. Juryn satte rekord i överläggningstid och tröttnade inte förrän efter mer än två veckor då de förklarade att de inte kunde enas om ett utslag. Domaren förklarade rättegången ogiltig och slog omedelbart fast att den skulle göras om.

Nu hade filmindustrin fått nog. De ville inte vara med om allt detta en gång till och började utöva påtryckningar mot samtliga delstatspolitiker. Om farsen fortsatte var det slut med kampanjbidrag från Hollywood. Efter tio dagar förklarade domaren att det inte skulle bli någon ny rättegång. Studiocheferna och Confidential kom fram till en hemlig uppgörelse – tidningen lovade att låta filmstjärnorna vara ifred och Kaliforniens delstatsåklagare lade ner åtalen mot de enskilda personerna bakom Confidential.

Confidential förändrade media för alltid
Detta var slutet på Confidentials storhetstid. Utan det riktigt smaskiga skvallret gick försäljningen ned och de kunde inte hålla sig med alla advokater som måste till för de enskilda stämningarna från olika stjärnor som snart började dyka upp. 1958 gjorde Robert Harrison upp i godo med alla som stämt honom och sålde Confidential för att skydda pengarna han tjänat under sex turbulenta år.

Men anden hade sluppit ur flaskan och medielandskapet hade förändrats för alltid. Eftersom Confidential tjänade så oerhörda summor i början av femtiotalet fick de en uppsjö av efterföljare på kort tid – Hush-Hush, Uncensored, Naked Truth, Rave, Private Affairs, Revealed, Side Street, Exposed, The Lowdown, Exclusive, Blast, Inside, On the Q.T. Alla med klatschiga slogans: “Uncensored And Off The Record”, “What You Don’t Know About The People You Know”, “Stories The Newspapers Won’t Print!”, “All The Facts...All The Names”. Till och med Confidential själva startade en uppföljare kallad Whisper, där de återanvände sina egna artiklar.

Idag är de alla borta från tidningsscenen men traditionen i USA upprätthålls delvis genom National Enquirer och Globe, för att inte tala om att kvällstidningsbranschen över hela världen har förändrats i samma riktning. Att arvet är starkt kan många av dagens stjärnor vittna om – fråga bara David Beckham, Britney Spears, de europeiska kungahusen eller vilken filmstjärna som helst.

Skvallerjornalister borde vara tacksamma
Confidential och dess efterföljare gjorde även artiklar om mediciner, livsstil och sex: ”Warning – Coffee Can Make You Fat!”, ”Test Yourself! Is Booze Slowly Killing You?”, ”Eat Yourself Sexy With The New Virility Diet!”. Känns stilen igen?

Det var alltså inte bättre förr, om någon nu trodde det. På ett sätt var det värre – förutom snaskiga skvallerartiklar kombinerade Harrison sina avslöjande med en högeragenda som särskilt intresserade sig för vem som sympatiserade med vänstern, vilka som ”umgicks över rasgränserna”, vem som var otrogen och speciellt åt att hänga ut homosexuella i en homofob värld.

Det är svårt att överblicka Robert Harrisons påverkan på medieutvecklingen, pressens sätt att arbeta samt vårt kollektiva medvetande och hur vi uppfattar världen. Att Confidential fundamentalt förändrat medielandskapet för alltid råder det dock ingen tvekan om.

Både Confidential och dess skapare gick i graven 1978. Journalister, redaktörer och paparazzis som lever på skvallerkarusellen, borde skänka Robert Harrison en tacksamhetens tanke varje gång lönebeskedet dyker upp i posten. Även om en del av avarterna av denna journalistik försvunnit och en del nya varianter dykt upp, är konceptet i grunden oförändrat och pengarna fortsätter att rulla in.

Källor:
The father of scandal, Victor Davis, British Journalism Review, Vol. 13, No. 4, 2002
Success in the Sewer, TIME, Monday, Jul. 11, 1955
Vintage Smear, John Nelson, themediadrome.com

Intressant andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , #######################################################

torsdag 20 september 2007

Efter sommarens eskapader...

Det är lite svårt att komma igång igen och blogga efter sommarens utflykter till Skåne, där jag varit helt datorlös. Ett bra sätt är att göra enklast möjliga - ta ett test och sedan rapportera om det. Sagt och gjort, här är resultatet från Expressens litterära test (varför känns det fånigt att den blaskan försöker få folk att läsa klassiker?):

"Du fick 23 av 28 möjliga"

Inte så pjåkigt om jag får säga det själv. Mest retsamt var att jag inte visste vilken teknik Ernest Hemingway använde sig av... det borde jag kunnat.

onsdag 27 juni 2007

The Romanov Prophecy – endimensionell, fyrkantig, osannolik

Steve Berry kom ut med ”The Romanov Prophecy” 2004 i kölvattnet av Da Vinci-koden och han gör sitt bästa för att följa Dan Brown-formeln.

Efter kommunismens fall står Ryssland inför kaos och genom folkomröstning har man kommit överens om att återinföra tsarväldet. Den svarte amerikanske advokaten Miles Lord är inhyrd för att gräva i arkiv och hjälpa en av kandidaterna att bli vald till tsar. Lord hittar emellertid indicier i arkiven på att inte hela Romanov-familjen mördades av bolsjevikerna.

Omedelbart försöker två busar mörda advokaten, och på den vägen rullar det på i var och varannan scen. Boken saknar varken konspiratoriska businessmän, sadistiska skurkar eller smäckra akrobater. Huvudpersonen Lord har rätt kunskaper för varje situation. Om inte, lär han sig det i ett huj – t ex akrobatkonster från den smidiga, blonda cirkusprinsessan. Logik och sannolikhet offras för att snabbt komma igång med nästa hjältedåd. Att en svart man på den ryska landsbygden skulle vara lika anonym som en raggare på Nobelfesten, är inget författaren tar hänsyn till.

Karaktärerna är fyrkantigt endimensionella, varje gång en ny person introduceras i handlingen känner man igen en stereotyp. Goda ryssar är historieprofessorer med örnnäsa och höga aristokratiska kindben. Onda ryssar är breda, har lågt hårfäste, jämförs med Cro-Magnon-människor och har opålitliga ögon.

Hjältarna är stoiskt hårda men bestämda och viker aldrig en tum. När en onding dött beklagar sig den sanne actionhjälten över hunden som fått sätta livet till:
”A shame about the dog,” Lord said.
”I loved that animal.” Thorn turned toward him. ”But it’s over now. The choice has been made.”
And in that moment, illuminated in the glow of a quarter moon, within a hardened face and unblinking eyes, Miles Lord saw the future of Russia.

Steve Berry har jämförts med John Le Carré. Ian Fleming hade varit närmare sanningen – detta är James Bond utan försonande humor. En ny, helt oövervinnelig, superhjälte är född. Varför inte skriva en hel serie böcker med hjälten Miles Lord, precis som med Clancys Jack Ryan? Eller inte.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bokrecension.se

tisdag 26 juni 2007

Antikvariat August - antikvariskt och tingeltangel i Blå Tornet

Har jag förstått det rätt ska Strindbergs förnamn uttalas "Ågust". Inte för att den kunskapen hjälper nämnvärt på Antikvariat August i Blå tornet, misogynikerns gamla hemvist längst upp på Drottninggatan. Här verkar man mer och mer ha gått över till presentböcker av Nicotext-snitt istället för Strindberg. Jag uppskattade att 25 % av utbudet bestod av böcker mer producerade för soffbordet, än för att faktiskt läsas.

Bland det antikvariska fanns dock en del begärligt. Så vidare dyrt var det inte heller, om man betänker att antikvariatet ligger på Drottninggatan, med dess hyror. Fast det var ju rea, "allt ska bort".

Utvecklingen mot nyare presentböcker är nog ett tidens tecken i just denna del av Stockholm. Drottninggatan är tingeltangelfierad sedan lång tid tillbaka och kan gott mäta sig med Kiviks marknads utbud av generiskt kitsch. Inget ont om Kiviks marknad dock, där har skräpet i alla fall kulturhistoriska anor.

Men varför klaga och gnälla som en magsjuk gammal gubbe? Antikvariat August försedde mig med flera böcker jag ville ha, för ett billigt pris. "The Wordsworth Thesaurus of Slang", "Etymological English Dictionary", "Nu dog du: Bombernas århundrade", "Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria" samt "The Sea Dogs: Privateers, Plunder and Piracy in the Elizabethan Age". Allt för 100 kronor, på grund av att de rensade ut lagret för att få plats med nya böcker.

Utbud: -
Pris:
Tillgänglighet:
(Tänk på att jag inte vet hur priset är i vanliga fall, eftersom det var rea när jag var där. Utbudet var på väg att förändras, så därom har jag inte heller speciellt bra koll.)

Antikvariat August
Drottningg. 85 (Blå Tornet)

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag 19 juni 2007

Stadsmissionen i Vasastan - bra på engelskt

Stadsmissionen har nyligen öppnat upp en ny filial på Hagagatan i Vasastan. Hela atmosfären är lite fräschare än vad som är brukligt bland secondhandaffärer. Det är trevligt, men till en börja med tror man att det även kommer att dra upp priset.

Så är icke fallet, här är lika billigt som hos alla andra av Stadsmissionens affärer. Att affären är någorlunda nyöppnad innebär däremot att det är god ordning på böckerna. Nämnas ska att detta inte är boklådan för fackboksidioten, men väl för den som är ute efter skönlitteratur.

En vägg domineras helt av svenska böcker - pocket, inbundet och fackböcker prydligt sorterade i egna sektioner. Mittemot finns en ordentligt tilltagen hylla med engelsk litteratur. Svensk pocket ligger i tjugokronorsklassen, engelsk pocket i 20 - 40-kronorsintervallet.

Med trevlig personal, billiga priser och nära till T-banan är Stadsmissionen på Hagagatan väl värt ett stopp när man passerar Odenplan.

Utbud:
Pris:
Tillgänglighet:

Stockholms Stadsmission
Hagagatan 3
T-Odenplan

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , ,

Groteskerier för gamla hårdrockare - Tolkien, Velazquez och svårigheten att få en häst att stå på marken

Waldemarsudde visar under sommaren en utställning av den brittiske målaren Paul Raymond Gregory. Förutom skivomslag till hårdrockarna Saxon, Dio och Molly Hatchet visas målningar inspirerade av J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen.

För älskare av storslagna ruiner á la romantiskt artonhundratal och bataljmålningar som påminner om rent historiemåleri är det en högtidsstund. Groteskerier är hårdrockens favoritmotiv, och headbangaren blir inte besviken. Det var dock tur att Peter Jackson hellre lät sig inspireras av John Howe i sin filmatisering av Ringen-trilogin. Hade han påverkats av Gregorys tolkning av Tolkiens värld istället, hade filmerna nog varit mer lika Conan Barbaren än ett storslaget filmepos.

Paul Raymond Gregory vill gärna måla som de gamla mästarna och gör ett hyggligt försök. Han är Saxons hovmålare och har producerat inte mindre än tio av deras skivomslag. Kanske är det tacksamt att vända sig till en publik som inte har så mycket konsthistoriska referenser. Men avancerat måleri är ett hantverk och låter sig inte göras i en handvändning. Endast en oerfaren publik låter sig imponeras i någon större omfattning och kan inbillas att Gregorys illustrationer hör hemma i "konstens finrum".

Efter ett tag blir det slående att Gregory tampas med samma måleriska problem som alla som försökt teckna har upplevt. Jag fann mig själv gå runt hela utställningen för att hitta en målning där personerna faktiskt står på marken. Detta är ett välkänt problem - antingen dinglar fötterna lite grand ovanför, eller så är de planterade i underlaget. Det finns exempel på hästmålningar av till exempel Velazquez där man tror att allt är målat av en lärling, utom hästens hovar.

Det krävs en mästare för att få en häst att stå balanserat på marken – inte sväva ovanför, inte se ut som om hovarna är nedgrävda, inte se ut som om hästakraken kommer att ramla omkull vilken sekund som helst. Gregory löser problemet som så många andra - fötter och hovar göms i dimma, snö, vatten, gräs eller skyms av landskapet. I de fall fötter är synliga är det oftast bara den ena, vilket också gör att det måleriska problemet löses. För den som vill se en målare som klarar av att inte bara imitera utan även vidareutveckla de gamla mästarna och deras tekniker rekommenderas istället norrmannen Odd Nerdrum.

Gregorys måleri har sin hemvist hos den generation som växt upp med heavy metal och dess värld befolkad av det vanställda och motbjudande. Det är också endast i skildringen av det onda i Tolkiens värld som man som gammal hårdrockare finner något engagemang. Skildringen av de goda i Ringen-trilogin får något kitschigt och hötorgsaktigt över sig. Måleriet fångar en bara när det framställer vidunder.

Är utställningen bra? Fel fråga. Är det roligt och värt en tur till Waldemarsudde? Rätt fråga och svaret är ja, under förutsättning att man läst Sagan om ringen.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,