måndag 11 juni 2007

Revirpinkeri på redaktionerna

Litteraturkritikerna har problem med bloggvärldens amatörrecensenter. Litteraturkritiken utarmas, bloggare är mer benägna att låta sig köpas av förlagen och kritiken är på sandlådenivå lyder anklagelserna i söndagens SvD.

Argumentet att litteraturkritiken skulle utarmas verkar misstänkt likt en partsinlaga. Betalda recensenter pinkar revir. Står inte kritiken i tidningen, är den mindre värd.

Men det ligger något i argumentet, tidningar har professionella redaktörer som gör kvalitetsbedömningar och urval. Bloggens enda urval är självkritiken. Konkurrensen är enorm på internet som helhet, obefintlig på bloggen i sig som är sitt eget universum. Bloggaren är skribent, redigerare och redaktör i samma person - la rédaction, c’est moi. Så visst ger tidningar en kvalitetsstämpel som bloggaren måste skapa själv inför sina läsare, ett oftast hopplöst projekt.

Fler läser mer oftare
Är det något internetexplosionen lärt oss emellertid, är det att informationstörsten är omättlig. Är människor intresserade av ett ämne, letar de upp information om det på nätet. Inte minst doktorer har blivit varse detta fenomen – patienter kan vara mer pålästa om sina egna krämpor än allmänläkaren.

Detta innebär inte att folk slutar läsa tidningen, att de tror sig kunna leta upp all information på egen hand. Tidningar ger oss idag det vi inte kan få på nätet: hjälp med urvalet. Går inte de stora drakarna omkull p.g.a. internet, kommer inte den initierade litteraturrecensionen heller att göra det.

Omutliga proffs, oärliga amatörer
På studenttidningen Lundagård fanns det alltid recensionsex av böcker. De populära blev det ibland dragkamp om. Lyckades själv norpa åt mig en del mer politiska böcker som andra inte var intresserade av. Ingen anklagades någonsin för att vara köpt av förlaget, för att de fått boken gratis.

Studenttidningar består av wannabes, inte minst jag själv tillhörde den kategorin. På den tiden skulle studenttidningen Lundagårds recensioner mycket väl kunna jämföras med bloggosfärens mer initierade amatörskribenter. Nya skribenter bygger dock inte förtroende på att låta som ett reklamblad. Alla vet att det inte är genom hyllningarna man blir hjälte på en studenttidning, utan genom sågningarna och att vara obekväm. Så fungerar det även i bloggosfären.

Skulle bloggare vara mer köpta än andra? Är professionella litteraturskribenter ett ärligare släkte än andra journalister? Svaret på båda frågorna är nej.

Tillfället gör tjuven däremot. Det är proffsen som blir inbjudna på släpp-evenemang och förlagsfester, inte bloggaren. Tidningarnas litteraturrecensenter har alltså betydligt fler tillfällen att ”köpas” – eller i alla fall vänskapskorrumperas. Ändå fungerar litteraturkritiken även om kultursidorna inte debatterar vilka kompisar som recenserar varandra, eller vilket förlag recensenterna hoppas få jobb hos.

Bloggosfärens låga nivå på kritik
Recensenter har betalt för recensioner, bloggare har det inte. Därför läser recensenter även böcker de inte gillar och slutför det, samt skriver en dålig recension. I sakens natur ligger att en privatperson endast läser böcker denne tycker om. Gillar man inte boken lägger man den åt sidan. Bloggare recenserar alltså bara sådant de gillar, just därför blir det mest hyllningar.

Det är bara för bloggare att erkänna: det ÄR oftast intressantare med en påläst litteraturvetares reflektioner, än bloggares skriverier. Dock finns det människor i bloggosfären som vurmar för något särskilt ämne. När dessa skriver om sitt specialintresse kan det ge ytterligare en vinkel, ibland mer initierat än den professionelle litteraturkritikerns generella bedömning. Som bokhora.se påpekar; bloggen är ett komplement, inte ett substitut.

Dessutom finns det en oherrans massa litteraturvetare, men ohyggligt lite medieutrymme för litteratur. Alltså finns det massor av människor som, åtminstone på pappret, har samma kvalifikationer som de som ges utrymme på kultursidorna. Är de också en fara för kvaliteten på kritiken?

Amatörbloggeri och proffsarvode
Det finns exempel på recensenter som recenserat böcker de inte läst, filmer de inte sett och konserter de inte varit på. De får betalt oavsett om de gillar vad de ska recensera eller inte och ibland står de inte ut.

Detta är med största sannolikhet ett betydligt vanligare fenomen bland proffsen, än bland amatörerna. De orkar inte läsa ut skräpet, men behöver kulorna. (För att inte tala om utrikeskorrespondenter som ger ögonvittnesskildringar av nyheter i länder där de inte vistats.)

Det problemet lider inte den litterära bloggosfären av. Gissningsvis slänger inte litteraturbloggarna iväg en recension av något de knappt läst, för att de inte gillat det. Varför skulle de skriva om något de inte känner till – i alla fall om ingen betalar för det? Kan tidningsrecensenterna säga samma sak, har de aldrig hört någon annan proffsskribent erkänna att de endast skummat boken de recenserat?

Litteraturrecensenter brukade oroa sig för att ingen läste böcker längre. Nu visar det sig att massor av människor läser, mycket och ofta. De har till och med mage att uttrycka åsikter om vad de läst - offentligt därtill. Utan att ha 120 poäng litteraturvetenskap i bagaget! Men gör detta verkligen att de professionella litteraturrecensionerna i det här landet går en hemsk framtid till mötes?

Fotnot: Ingen tidning hade gett mig över 5000 tecken för en artikel. Inte många kommer heller att läsa det här på min blogg. Men eftersom du kommit hit ned måste i alla fall du ha tyckt det var intressant nog. Har jag då, genom detta, förstört för dem som har betalt för att skriva sånt här?

Kulturredaktionsbilden kommer från Aftonbladet, Bloggosfärbilden från BBC.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

Spectatia sa...

Mycket relevant poäng du har här, tycker jag. Som litteraturbloggare har man oftast en i utgångspunkten positiv inställning till det man ska läsa, eftersom man har valt det själv. Eller man har åtminstone en uppriktig nyfikenhet. Detta vet jag författare kan sakna från proffsrecensenter.

Men det betyder för min del inte att jag ändast är positiv i mina omdömen. Det finns böcker jag läser och genrer jag försöker bekanta mig med för att försöka förstå vad andra ser i dem, men utan att jag alltid lyckas.

Anonym sa...

Förutom tidningarnas recensioner och bloggarna på nätet kan man dessutom kolla på olika nätbokhandlares sidor. Jag har kollat många böcker på Amazon.uk innan jag bestämt mig för att köpa dem. Framförallt om man vill inhandla någon bok inom ett specialområde kan det vara värt att kolla där då folk ofta gör jämförelser med andra liknande böcker. På Amazon förekommer både bra och dåliga recensioner och ibland finns det även recensioner som kommenterar tidigare skrivna recensioner, något som snarast liknar mailkonversationer mellan personer med olika åsikter om en bok.

Att bloggare endast läser böcker som de gillar är nog sant, men samtidigt...varje bok är en okänd historia innan man tagit sig igenom den. Ibland inser man att en bok inte var så bra som man hoppades på men man fortsätter ändå om man investerat tillräckligt mycket tid på den. Om man läser en bok av en författare som man tidigare gillat och som man inte tycker håller samma kvalité kan säkert även en recensent, oavsett om det publiceras på en kultursida, på en blogg eller på en boksajt,uttrycka sin besvikelse i en fullt fungerande sågning!

Fredrik F

Bokidioten sa...

tack för ett bra och tankvärt inlägg!

Christian sa...

Tack för de uppmuntrande kommentarerna! Trodde knappt någon skulle orka läsa hela drapan.

Mathias sa...

Jo, visst orkar man läsa! Mycket intressant var det dessutom :D

En sak som jag som lite utomstående från den svenska litteraturdesbatten säga: här i svenskfinland finns det få som bloggar om litteratur. Jag känner till bloggarna Ikas ord 2.0 (cassiopeia81.wordpress.com) och Mitt livs blogg (annegatan.blogspot.com) och några andra. Det är alltså bara bra om fler börjar blogga böcker.

Samtidigt är den litterära världen väldigt liten här österom. Alla känner alla. Och då menar jag alltså A-L-L-A. Kompisar recenserar kompisars böcker. Kritiker och författare träffas och socialiserar regelbundet. Vilket det givetvis inte är något fel på. Men det påverkar kanske kritiken? Kanske. Kanske inte. I vissa fall gör det det, och det är kritikerna medvetna om. Ofta är det, förståeligt nog, de yngre kritikerna som ogillar den här professionella vänligheten kritiker och författare emellan, och efterlyser en mera objektiv linje. Och HÄR kan bloggsfären erbjuda någonting som är svårt att införa i ett sådant här litterär klimat: ett perspektiv som varken behöver ta hänsyn till någons känslor, kompisens åsikter, kusinens propagande för den egna boken. Bloggen kan förbli opartisk.

I ett dylikt fall kan kritiken faktiskt ha mycket att vinna på att vända sig mot bloggsfären. Sen att bloggarna arbetar som kritiker på tidningar är också ganska sannolikt i ett litet samhället som det finlandssvenska.

Christian sa...

Det var väldigt intressant, Mathias! Har inte alls funderat i de banorna, att det i ett litet språkområde blir mer vänskapskorruption då alla känner alla.

Som svensk tänker man inte på finlandssvenska som ett eget språkområde. Jag förstår dock nu varför ni gör det - litteratur handlar ju mycket om att formulera en gemensam utgångspunkt.

Detta gör kanske att en del finlandssvenska författare har en mycket mindre marknad att vända sig till - svenskar delar inte erfarenheterna, och blir därför mindre benägna att köpa böckerna. Ligger det något i det tror du?

Du får utveckla dina tankar på din blogg, och sen anknyta till den svenska debatten och på så sätt starta en svensk/finlandssvensk debatt!

Tomas Gotj sa...

Du har rätt i att bloggandet i sig ökar hungern efter information. Bloggare i allmänhet blir mer och mer pålästa.
Därför blir de också ett hot för etablissemanget. kanske snart lika mycket för att de är lika bra pålästa som sina betalda kollegor.