torsdag 20 september 2007

Efter sommarens eskapader...

Det är lite svårt att komma igång igen och blogga efter sommarens utflykter till Skåne, där jag varit helt datorlös. Ett bra sätt är att göra enklast möjliga - ta ett test och sedan rapportera om det. Sagt och gjort, här är resultatet från Expressens litterära test (varför känns det fånigt att den blaskan försöker få folk att läsa klassiker?):

"Du fick 23 av 28 möjliga"

Inte så pjåkigt om jag får säga det själv. Mest retsamt var att jag inte visste vilken teknik Ernest Hemingway använde sig av... det borde jag kunnat.

onsdag 27 juni 2007

The Romanov Prophecy – endimensionell, fyrkantig, osannolik

Steve Berry kom ut med ”The Romanov Prophecy” 2004 i kölvattnet av Da Vinci-koden och han gör sitt bästa för att följa Dan Brown-formeln.

Efter kommunismens fall står Ryssland inför kaos och genom folkomröstning har man kommit överens om att återinföra tsarväldet. Den svarte amerikanske advokaten Miles Lord är inhyrd för att gräva i arkiv och hjälpa en av kandidaterna att bli vald till tsar. Lord hittar emellertid indicier i arkiven på att inte hela Romanov-familjen mördades av bolsjevikerna.

Omedelbart försöker två busar mörda advokaten, och på den vägen rullar det på i var och varannan scen. Boken saknar varken konspiratoriska businessmän, sadistiska skurkar eller smäckra akrobater. Huvudpersonen Lord har rätt kunskaper för varje situation. Om inte, lär han sig det i ett huj – t ex akrobatkonster från den smidiga, blonda cirkusprinsessan. Logik och sannolikhet offras för att snabbt komma igång med nästa hjältedåd. Att en svart man på den ryska landsbygden skulle vara lika anonym som en raggare på Nobelfesten, är inget författaren tar hänsyn till.

Karaktärerna är fyrkantigt endimensionella, varje gång en ny person introduceras i handlingen känner man igen en stereotyp. Goda ryssar är historieprofessorer med örnnäsa och höga aristokratiska kindben. Onda ryssar är breda, har lågt hårfäste, jämförs med Cro-Magnon-människor och har opålitliga ögon.

Hjältarna är stoiskt hårda men bestämda och viker aldrig en tum. När en onding dött beklagar sig den sanne actionhjälten över hunden som fått sätta livet till:
”A shame about the dog,” Lord said.
”I loved that animal.” Thorn turned toward him. ”But it’s over now. The choice has been made.”
And in that moment, illuminated in the glow of a quarter moon, within a hardened face and unblinking eyes, Miles Lord saw the future of Russia.

Steve Berry har jämförts med John Le Carré. Ian Fleming hade varit närmare sanningen – detta är James Bond utan försonande humor. En ny, helt oövervinnelig, superhjälte är född. Varför inte skriva en hel serie böcker med hjälten Miles Lord, precis som med Clancys Jack Ryan? Eller inte.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bokrecension.se

tisdag 26 juni 2007

Antikvariat August - antikvariskt och tingeltangel i Blå Tornet

Har jag förstått det rätt ska Strindbergs förnamn uttalas "Ågust". Inte för att den kunskapen hjälper nämnvärt på Antikvariat August i Blå tornet, misogynikerns gamla hemvist längst upp på Drottninggatan. Här verkar man mer och mer ha gått över till presentböcker av Nicotext-snitt istället för Strindberg. Jag uppskattade att 25 % av utbudet bestod av böcker mer producerade för soffbordet, än för att faktiskt läsas.

Bland det antikvariska fanns dock en del begärligt. Så vidare dyrt var det inte heller, om man betänker att antikvariatet ligger på Drottninggatan, med dess hyror. Fast det var ju rea, "allt ska bort".

Utvecklingen mot nyare presentböcker är nog ett tidens tecken i just denna del av Stockholm. Drottninggatan är tingeltangelfierad sedan lång tid tillbaka och kan gott mäta sig med Kiviks marknads utbud av generiskt kitsch. Inget ont om Kiviks marknad dock, där har skräpet i alla fall kulturhistoriska anor.

Men varför klaga och gnälla som en magsjuk gammal gubbe? Antikvariat August försedde mig med flera böcker jag ville ha, för ett billigt pris. "The Wordsworth Thesaurus of Slang", "Etymological English Dictionary", "Nu dog du: Bombernas århundrade", "Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria" samt "The Sea Dogs: Privateers, Plunder and Piracy in the Elizabethan Age". Allt för 100 kronor, på grund av att de rensade ut lagret för att få plats med nya böcker.

Utbud: -
Pris:
Tillgänglighet:
(Tänk på att jag inte vet hur priset är i vanliga fall, eftersom det var rea när jag var där. Utbudet var på väg att förändras, så därom har jag inte heller speciellt bra koll.)

Antikvariat August
Drottningg. 85 (Blå Tornet)

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag 19 juni 2007

Stadsmissionen i Vasastan - bra på engelskt

Stadsmissionen har nyligen öppnat upp en ny filial på Hagagatan i Vasastan. Hela atmosfären är lite fräschare än vad som är brukligt bland secondhandaffärer. Det är trevligt, men till en börja med tror man att det även kommer att dra upp priset.

Så är icke fallet, här är lika billigt som hos alla andra av Stadsmissionens affärer. Att affären är någorlunda nyöppnad innebär däremot att det är god ordning på böckerna. Nämnas ska att detta inte är boklådan för fackboksidioten, men väl för den som är ute efter skönlitteratur.

En vägg domineras helt av svenska böcker - pocket, inbundet och fackböcker prydligt sorterade i egna sektioner. Mittemot finns en ordentligt tilltagen hylla med engelsk litteratur. Svensk pocket ligger i tjugokronorsklassen, engelsk pocket i 20 - 40-kronorsintervallet.

Med trevlig personal, billiga priser och nära till T-banan är Stadsmissionen på Hagagatan väl värt ett stopp när man passerar Odenplan.

Utbud:
Pris:
Tillgänglighet:

Stockholms Stadsmission
Hagagatan 3
T-Odenplan

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , ,

Groteskerier för gamla hårdrockare - Tolkien, Velazquez och svårigheten att få en häst att stå på marken

Waldemarsudde visar under sommaren en utställning av den brittiske målaren Paul Raymond Gregory. Förutom skivomslag till hårdrockarna Saxon, Dio och Molly Hatchet visas målningar inspirerade av J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen.

För älskare av storslagna ruiner á la romantiskt artonhundratal och bataljmålningar som påminner om rent historiemåleri är det en högtidsstund. Groteskerier är hårdrockens favoritmotiv, och headbangaren blir inte besviken. Det var dock tur att Peter Jackson hellre lät sig inspireras av John Howe i sin filmatisering av Ringen-trilogin. Hade han påverkats av Gregorys tolkning av Tolkiens värld istället, hade filmerna nog varit mer lika Conan Barbaren än ett storslaget filmepos.

Paul Raymond Gregory vill gärna måla som de gamla mästarna och gör ett hyggligt försök. Han är Saxons hovmålare och har producerat inte mindre än tio av deras skivomslag. Kanske är det tacksamt att vända sig till en publik som inte har så mycket konsthistoriska referenser. Men avancerat måleri är ett hantverk och låter sig inte göras i en handvändning. Endast en oerfaren publik låter sig imponeras i någon större omfattning och kan inbillas att Gregorys illustrationer hör hemma i "konstens finrum".

Efter ett tag blir det slående att Gregory tampas med samma måleriska problem som alla som försökt teckna har upplevt. Jag fann mig själv gå runt hela utställningen för att hitta en målning där personerna faktiskt står på marken. Detta är ett välkänt problem - antingen dinglar fötterna lite grand ovanför, eller så är de planterade i underlaget. Det finns exempel på hästmålningar av till exempel Velazquez där man tror att allt är målat av en lärling, utom hästens hovar.

Det krävs en mästare för att få en häst att stå balanserat på marken – inte sväva ovanför, inte se ut som om hovarna är nedgrävda, inte se ut som om hästakraken kommer att ramla omkull vilken sekund som helst. Gregory löser problemet som så många andra - fötter och hovar göms i dimma, snö, vatten, gräs eller skyms av landskapet. I de fall fötter är synliga är det oftast bara den ena, vilket också gör att det måleriska problemet löses. För den som vill se en målare som klarar av att inte bara imitera utan även vidareutveckla de gamla mästarna och deras tekniker rekommenderas istället norrmannen Odd Nerdrum.

Gregorys måleri har sin hemvist hos den generation som växt upp med heavy metal och dess värld befolkad av det vanställda och motbjudande. Det är också endast i skildringen av det onda i Tolkiens värld som man som gammal hårdrockare finner något engagemang. Skildringen av de goda i Ringen-trilogin får något kitschigt och hötorgsaktigt över sig. Måleriet fångar en bara när det framställer vidunder.

Är utställningen bra? Fel fråga. Är det roligt och värt en tur till Waldemarsudde? Rätt fråga och svaret är ja, under förutsättning att man läst Sagan om ringen.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag 18 juni 2007

Rönnells - ett klassiskt antikvariat

För sju-åtta år sedan hade Rönnells hela Palme-utredningen för 2000 kronor. 9000 sidor, om jag inte missminner mig. Retar mig fortfarande på att jag inte köpte den - snacka om nörd-varning för en Palmemords-"freak" som mig.

Rönnells är enligt mitt förmenande Stockholms näst bästa antikvariat efter Alfa. Att de kommer tvåa är endast för att Alfa har ett större sortiment. Med anor från 1929 har Rönnells bra utbud, är lätt att hitta i och har okej priser på pocket.

Vissa tycker att att både Alfa och Rönnells är dyra i jämförelse med andra antikvariat. Jag tycker att det är fel att se det så. De har båda utbud för de flesta plånböcker och framförallt är deras utbud en service som gör att det kostar lite mer.

Dessa antikvariat har alltså mycket större lager. Det innebär högre kostnader, men också möjligheten att hitta en speciell bok när kunden är ute efter något specifikt. Det finns dyrare antikvariat med betydligt sämre utbud i Stockholm. Givetvis kan de inte konkurrera med t ex Stadsmissionen eller Röda Korset vad gäller priset, å andra sidan måste man vara medveten om att dessa organisationer inte har någon inköpskostnad på böckerna.

Det är mycket lätt att finna vad man söker hos Rönnells. Antikvariatet ligger centralt på Birger Jarlsgatan och kan med fördel kombineras med ett besök på Hedengrens i Sturegallerian. Rönnells är tre våningar böcker och de har både "bruksböcker" och rena samlarobjekt. Missa inte den stora välsorterade källaren. Ett stort plus för science fiction-fantasterna är att sf/fantasy har egna hyllor, så att de slipper leta bland all annan skönlitteratur.

Utbud:
Pris:

Tillgänglighet:


Rönnells Antikvariat
Birger Jarlsg. 32
Öppet: Mån-fre 10-18, lör 11-15.
Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , ,

måndag 11 juni 2007

Mimer – trevligt och prisvärt för konnässören

Mimer har nyligen flyttat till Frejgatan i Vasastan. Antikvariatet låg tidigare på Sveavägen och ägaren Tommy är medveten om att det ligger sämre till idag. Han funderar på att flytta lite mer inåt stan igen.

Vill egentligen skriva att Mimer har något för de flesta av ”den kulturintresserade borgerligheten”, men inser att det verkar ironiskt utan att jag menar det. Antikvariatet är bra på bl a filosofi, religion och psykologi, har bra specialutbud bland antropologi samt arabisk och islam-relaterad litteratur. Utbudsbetyget dras dock ned av att Mimer inte är speciellt bra inom skönlitteratur.

Ett plus i kanten är att Palme-mordet hade en egen sektion (dock väldigt urplockad just nu), samt att det finns en egen liten avdelning för litteratur om Satan. Mimer har insett att de flesta idag läser både svenska och engelska obehindrat och gör därför ingen skillnad på dessa språk vid uppställningen i hyllorna.

Dessutom har Mimer en fantastiskt liten 10-kronorshylla vid ingången, som inte får missas, med nytt, gammalt och restupplagor blandat.
Utbud:
Pris:

Tillgängligh
et: -

Antikvariat MIMER
Frejg. 32

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , ,

Revirpinkeri på redaktionerna

Litteraturkritikerna har problem med bloggvärldens amatörrecensenter. Litteraturkritiken utarmas, bloggare är mer benägna att låta sig köpas av förlagen och kritiken är på sandlådenivå lyder anklagelserna i söndagens SvD.

Argumentet att litteraturkritiken skulle utarmas verkar misstänkt likt en partsinlaga. Betalda recensenter pinkar revir. Står inte kritiken i tidningen, är den mindre värd.

Men det ligger något i argumentet, tidningar har professionella redaktörer som gör kvalitetsbedömningar och urval. Bloggens enda urval är självkritiken. Konkurrensen är enorm på internet som helhet, obefintlig på bloggen i sig som är sitt eget universum. Bloggaren är skribent, redigerare och redaktör i samma person - la rédaction, c’est moi. Så visst ger tidningar en kvalitetsstämpel som bloggaren måste skapa själv inför sina läsare, ett oftast hopplöst projekt.

Fler läser mer oftare
Är det något internetexplosionen lärt oss emellertid, är det att informationstörsten är omättlig. Är människor intresserade av ett ämne, letar de upp information om det på nätet. Inte minst doktorer har blivit varse detta fenomen – patienter kan vara mer pålästa om sina egna krämpor än allmänläkaren.

Detta innebär inte att folk slutar läsa tidningen, att de tror sig kunna leta upp all information på egen hand. Tidningar ger oss idag det vi inte kan få på nätet: hjälp med urvalet. Går inte de stora drakarna omkull p.g.a. internet, kommer inte den initierade litteraturrecensionen heller att göra det.

Omutliga proffs, oärliga amatörer
På studenttidningen Lundagård fanns det alltid recensionsex av böcker. De populära blev det ibland dragkamp om. Lyckades själv norpa åt mig en del mer politiska böcker som andra inte var intresserade av. Ingen anklagades någonsin för att vara köpt av förlaget, för att de fått boken gratis.

Studenttidningar består av wannabes, inte minst jag själv tillhörde den kategorin. På den tiden skulle studenttidningen Lundagårds recensioner mycket väl kunna jämföras med bloggosfärens mer initierade amatörskribenter. Nya skribenter bygger dock inte förtroende på att låta som ett reklamblad. Alla vet att det inte är genom hyllningarna man blir hjälte på en studenttidning, utan genom sågningarna och att vara obekväm. Så fungerar det även i bloggosfären.

Skulle bloggare vara mer köpta än andra? Är professionella litteraturskribenter ett ärligare släkte än andra journalister? Svaret på båda frågorna är nej.

Tillfället gör tjuven däremot. Det är proffsen som blir inbjudna på släpp-evenemang och förlagsfester, inte bloggaren. Tidningarnas litteraturrecensenter har alltså betydligt fler tillfällen att ”köpas” – eller i alla fall vänskapskorrumperas. Ändå fungerar litteraturkritiken även om kultursidorna inte debatterar vilka kompisar som recenserar varandra, eller vilket förlag recensenterna hoppas få jobb hos.

Bloggosfärens låga nivå på kritik
Recensenter har betalt för recensioner, bloggare har det inte. Därför läser recensenter även böcker de inte gillar och slutför det, samt skriver en dålig recension. I sakens natur ligger att en privatperson endast läser böcker denne tycker om. Gillar man inte boken lägger man den åt sidan. Bloggare recenserar alltså bara sådant de gillar, just därför blir det mest hyllningar.

Det är bara för bloggare att erkänna: det ÄR oftast intressantare med en påläst litteraturvetares reflektioner, än bloggares skriverier. Dock finns det människor i bloggosfären som vurmar för något särskilt ämne. När dessa skriver om sitt specialintresse kan det ge ytterligare en vinkel, ibland mer initierat än den professionelle litteraturkritikerns generella bedömning. Som bokhora.se påpekar; bloggen är ett komplement, inte ett substitut.

Dessutom finns det en oherrans massa litteraturvetare, men ohyggligt lite medieutrymme för litteratur. Alltså finns det massor av människor som, åtminstone på pappret, har samma kvalifikationer som de som ges utrymme på kultursidorna. Är de också en fara för kvaliteten på kritiken?

Amatörbloggeri och proffsarvode
Det finns exempel på recensenter som recenserat böcker de inte läst, filmer de inte sett och konserter de inte varit på. De får betalt oavsett om de gillar vad de ska recensera eller inte och ibland står de inte ut.

Detta är med största sannolikhet ett betydligt vanligare fenomen bland proffsen, än bland amatörerna. De orkar inte läsa ut skräpet, men behöver kulorna. (För att inte tala om utrikeskorrespondenter som ger ögonvittnesskildringar av nyheter i länder där de inte vistats.)

Det problemet lider inte den litterära bloggosfären av. Gissningsvis slänger inte litteraturbloggarna iväg en recension av något de knappt läst, för att de inte gillat det. Varför skulle de skriva om något de inte känner till – i alla fall om ingen betalar för det? Kan tidningsrecensenterna säga samma sak, har de aldrig hört någon annan proffsskribent erkänna att de endast skummat boken de recenserat?

Litteraturrecensenter brukade oroa sig för att ingen läste böcker längre. Nu visar det sig att massor av människor läser, mycket och ofta. De har till och med mage att uttrycka åsikter om vad de läst - offentligt därtill. Utan att ha 120 poäng litteraturvetenskap i bagaget! Men gör detta verkligen att de professionella litteraturrecensionerna i det här landet går en hemsk framtid till mötes?

Fotnot: Ingen tidning hade gett mig över 5000 tecken för en artikel. Inte många kommer heller att läsa det här på min blogg. Men eftersom du kommit hit ned måste i alla fall du ha tyckt det var intressant nog. Har jag då, genom detta, förstört för dem som har betalt för att skriva sånt här?

Kulturredaktionsbilden kommer från Aftonbladet, Bloggosfärbilden från BBC.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 10 juni 2007

"Njut av kriget, freden kommer att bli fruktansvärd"

Har precis avslutat "In the Ruins of the Reich" av Douglas Botting. Är man det minsta historieintresserad bör den absolut läsas. Botting skriver om en ganska outforskad historisk era; Tyskland 1945 - 48. Andra världskriget är nog mer dokumenterat än alla andra historiska epoker, kalla kriget är också utforskat - men den korta perioden däremellan, det fullständiga kaoset, har förmodligen varit svårare att skriva om.

Boken börjar med att beskriva slutet av kriget, de sista skälvande veckorna. Därefter går den igenom ekonomiska faktorer, hur människor levde, segrarmakternas käbbel, karaktäristika för de olika ockupationszonerna, denazifieringen, osv. Låter det träligt och akademiskt?

Inte alls, tvärtom. Detta är en av de bästa historieböcker jag läst. Den anknyter hela tiden till hur vanliga människor hade det. Svält, övergrepp, kaos, svartabörshandel, allt knyts samman med intervjuer, exempel och anekdoter. Titeln på detta blogginlägg kommer t ex från tysk graffiti som återges i boken.

Boken är ingen hyllning till segrarmakterna, utan oerhört saklig vad gäller både de allierades förtjänster och brister. När man läser den slås man oupphörligen av att verkligheten oftast överträffar dikten. Vad sägs om den amerikanske officeren som styrde en mindre tysk stad som en feodalherre, brittiska svartabörshajar som tjänade miljoner, desillusionerade tyskor som prostituerade sig för choklad, ryssar med armarna fulla av armbandsur, koncentrationslägerfångar som bildade rövarband och rånade tåg?

"In the Ruins of the Reich" är full av helt fantastiska, för att inte säga sanslösa, detaljer som bara gör en ännu mer intresserad av tidsperioden. En som förstått bokens potential som uppslag till en roman är Joseph Kanon som kom ut med "The Good German" 2001.

De mest fantastiska personerna och historierna från "In the Ruins of the Reich" är inarbetade i Kanons skönlitterära framställning. "Hauptmann Toll" som den amerikanske "feodalherren" kallades i folkmun finns med, komplett med ridstövlar och en framtoning mer lik SS än amerikansk. Den brittiske svartabörshajen som investerade sin profit i lägenheter och en biograf i Berlin gör affärer även i "The Good German".

Det är mycket intressant att se hur Kanon låtit sig inspireras. När man tänker på det blir det helt logiskt - "In the Ruins of the Reich" är en historiebok som bara väntar på att bli utgångspunkten för en roman.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bokrecension.se

onsdag 6 juni 2007

Myrorna i Vasastan – utbudet litet, men så även priset

– Vill du gifta dig med mig?
– Tack, men nej tack.
– Men jag har pengar på bankboken.

Konversationen utspann sig på Myrorna i Vasastan när jag var där, mellan en herre i 80-årsåldern och expediten. För att handla hos Frälsis behöver man dock inte en välfylld bankbok.

Myrorna-butiken på Tomtebogatan har ett litet sortiment av begagnade böcker. Det mesta i det mycket resonabla prisintervallet tio till tjugo kronor. Nere i underjorden, längst in, står ett tjugotal hyllor. Mest översatta thrillers och deckare, men fynd kan göras både i faktasektionen och i den engelska hyllan.

Böckerna är hyfsat sorterade och sf/fantasy-älskaren kan notera ett plus i kanten för att dessa genrer har en egen hylla.

Prisexempel på de böcker jag fick med mig: 30 kr. för ”Våldsamma nyheter: perspektiv på dokumentära våldsskildringar i media” av Kari Andén-Papadopoulus, 45 kronor för Neal Stephensons "Quicksilver" och endast 10 spänn styck för Michael Dobbs "Winston's War" samt Salman Rushdies "Midnight's Children".

Utbud: -
Pris:

Tillgänglighet: -


Myrorna, Frälsningsarmén
Tomtebog. 5

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 4 juni 2007

Antikvariatrunda och svårigheten att begränsa sig





Brorsan är på besök från Malmö och ville givetvis ta en antikvariatrunda. Passade mig utmärkt för att skaffa material till mina antikvariatrecensioner här på bloggen. (Alltså kan ni förvänta er fler tips om antikvariat och andra ställen för billiga böcker inom kort.)

Fick förstås spel - kan inte begränsa mig vad gäller böcker, har aldrig kunnat, är omättlig. Tänker på min gamle historielärare Rudolf Hultkvist på Malmö Borgarskola vars råd jag tagit bokstavligt – man kan ALDRIG läsa för mycket böcker.

Det blev förstås en del historia: "In the Ruins of the Reich" (Tysklands historia 1945-48); "Nu dog du: Bombernas århundrade"; "Europas bortglömda blodbad: minnen från Solferino"; "The Sea Dogs: Privateers, Plunder and Piracy in the Elizabethan Age"; "Ondskan, hatet, mordet: utrett och outrett - mordet i ett politiskt sammanhang" (om Palmemordet).

Hittade Timothy Garton Ashs "Personakten" där han läser sin egen Stasi-akt och intervjuar de som tjallade på honom samt "Vattenkriget: ett svenskt äventyr i Afrika".

Några böcker om kulturhistoria, språk, journalistik och dylikt blev det också: "Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria"; "The Great Cat Massacre"; "Strövtåg i språket"; "Kaffe: från böna till kopp"; "Bon Voyage!: An Oblique Glance at the World of Tourism"; "Våldsamma nyheter: perspektiv på dokumentära våldsskildringar i media".

Fann nya böcker på Antikvariat August (Blå Tornet) för en tjuga styck och plockade på mig lite referenslitteratur: "Wordsworth Thesaurus of Slang" och "Concise’s Etymological Dictionary of the English Language".

Slutligen blev det lite skönlitteratur, det går aldrig att motstå Myrornas tio-kronorsböcker: "Winston's War"; "Midnight's Children"; "Quicksilver" (den sistnämnda kostade dock 45 kr).

Arton böcker allt som allt, för det facila priset av 375 kronor.

Intressant på andra bloggar om: , , , ,

fredag 1 juni 2007

Kupan på Östgötagatan - "tio för dom stora, fem för dom små"

En boknarkoman som jag borde egentligen inte avslöja denna prismässiga pärla för andra litteraturknarkare, men kan inte låta bli. Röda korsets Kupan på Östgötagatan har ett tjugotal bokhyllor längst in i butiken, samt några bord med boklådor.

Sortimentet är ganska sorterat för att vara en second hand-butik. Man har ansträngt sig för att sätta in skönlitteraturen under rätt bokstav, vilket inte är vanligt i välgörenhetsbutikerna. Utbudet fokuseras på översatt skönlitteratur.

Det låter kanske inte så speciellt, men priset är värt omvägen till Kupan. Oavsett vilken författare eller vilket skick boken är i, kostar inbundna tio och pocket fem kronor! Har alltså gjort en hel del fynd här. Prismässigt är det värt en omväg när du är på Söder.

Utbud: -
Pris:
Tillgänglighet:

Röda korset, Mötesplats Kupan
Östgötag. 67 C på Söder
Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , , ,

Fotnot: Idén till en "banner" för speciella, återkommande ämnen - i det här fallet antikvariat - har jag fått från bokhora. Snor helt skamlöst idén för att det är snyggt. Dessutom tycker jag om att photoshopa och får alltså även utlopp för den böjelsen.

torsdag 31 maj 2007

Brorsans hylla sämre men kan innehålla stealth-kvinnor

Kan bara glädja mig åt en sak i mitt manschauvinistiska bokuniversum - brorsan är värre. 46 av 766 böcker i Fredriks skönlitterära hyllor är skrivna av kvinnor, alltså sex procent.

Kanske ska det tilläggas att han läser ohyggligt mycket mer science fiction än jag. SF verkar vara en mansdominerad genre. Brorsan påpekar att SF länge ansågs endast appellera tonårsgrabbar - det gör det mycket möjligt att det döljer sig kvinnor bakom några av författarnamnen. Tvungna att göra en Ernst Ahlgren för att kunna försörja sig på sitt skrivande, alltså.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 30 maj 2007

Utmaning - hur jämställd är din bokhylla?

Räknade häromdagen ut att endast sju procent av den skönlitterära sektionen hos mig var skriven av kvinnor. Spectatia råkade se inlägget och kollade sin bokhylla – 32 % kvinnliga författare.

Misstänker nu att de flestas skönlitterära sektioner är mansdominerade. Tänkte att det kunde vara kul att se hur det står till med jämställdheten i hyllorna i resten av bokbloggarvärlden. Frågan är om någon kan komma upp i en jämställd hylla, vilket borde vara att 40 – 60 % av böckerna ska vara skrivna av kvinnor.

För den som antar utmaningen gäller följande regler:
1. Utmaningen handlar bara om skönlitteraturen - "non-fiction" får alltså ej vara med.
2.Räkna böcker, inte författare. M a o har du 100 böcker och t ex 13 av dem är skrivna av en kvinna så har du 13 % kvinnliga författare. Sedan spelar det inte någon roll om alla dessa 13 böcker är skrivna av samma författare.
3. Räkna ej med antologier eftersom de består av blandad kompott.

Om du sedan vill, kan du ju även fundera på varför det ser ut som det gör i din hylla. Mina funderingar i ämnet har du här.

(OK, jag vet att det inte är ett självändamål att ha fler kvinnliga författare i hyllan. Men visst är det lite intressant - i alla fall får det en att börja fundera lite.)

Intressant på andra bloggar om: , , , , ,

måndag 28 maj 2007

Ensam, trött och dum? Köp nya tapeter!

Varför är det bara Horace som ska få vara cool?
Nu kan du också imponera på brudarna med bokhyllor som fyller hela väggen!
Kolla in den nya
handtryckta tapeten - lurar garanterat varenda blondin.
(Oroa dig inte för att någon ska komma på fejken - du är väl ändå inte dum nog att ta hem en brutta som faktiskt är intresserad av böcker?)


Nu när alla tror att Christian kan läsa
har hans liv blivit så mycket bättre:
Uppslag hos Henrik Alexandersson på Det Goda i Livet
på andra bloggar om: , , , , , ,

Varför har jag bara sju procent kvinnliga författare i hyllan?

För ett tag sen var jag ihop med en tjej som var hyfsat feministisk (och det är ett kraftigt understatement!). Vi hade många diskussioner om manligt och kvinnligt - som liberal och individinriktad kunde jag bli vansinnig på ”patriarkatet” hit och ”strukturer” dit.

Har aldrig kallat mig feminist, och tänker för mig själv att det viktigaste i dagens feministiska kamp verkar vara att kvinnor ska bli professorer samt styrelseledamöter i börsbolag. Feminism som karriärbefrämjande ideologi för övre medelklasskvinnor. Trots min skeptiska inställning till feminismen får jag så här i efterhand medge att diskussionerna påverkat mig. Annars skulle jag nog inte börjat fundera på kvoten manligt/kvinnligt i bokhyllan.

Vad jag tänker på är könet på författaren. Hur kommer det sig att endast sju procent av skönlitteraturen i mina hyllor är skriven av kvinnor!?!? Jag har ju inte medvetet sållat bort kvinnliga författare under de år jag köpt böcker och ändå är bara 25 av 351 skönlitterära alster skrivna av kvinnor. Eller är det just det jag gjort – gallrat, sovrat, sanerat, rensat, beskurit och mönstrat ut redan i inköpsögonblicket - i alla fall omedvetet?

Chick-lit, dick-lit, lad-lit – kvinnolitteratur som egen genre
Pratade med en tjejkompis häromveckan om att jag var fast besluten att läsa någon sorts chick-lit (typ Marian Keyes eller kanske ”Sveriges egen chick-lit drottning”, Kajsa Ingemarsson). Hon reagerade starkt på att uttrycket är nedsättande, men jag kontrade med att det även fanns ”lad-lit”. Har dock funderat sedan dess och undrar om det inte ligger något sunt i hennes reaktion.

Alla manliga författare jag har i hyllan ingår oftast i genrer – deckare, thrillers, skräck, science fiction, så kallad ”seriös” litteratur, o s v. Givetvis finns det kvinnor som skriver i dessa genrer också, men... är det inte så att vi oftast benämner den som skriver antingen som ”författare”, eller ”kvinnlig författare”? Det manliga som norm, det kvinnliga som - om inte anomali, så i alla fall standardavvikelse…

Kvinnliga författare – om de inte helt klart ingår i en genre, Patricia Cornwell = deckare till exempel – blir lätt definierade genom sitt kön. Böcker som bara handlar om livet i största allmänhet, med glimten i ögat – exempelvis Bridget Jones dagbok – blir etiketterade i egenskap av att författaren har vagina, m a o ”chick-lit” och inte ”humor”.

Marknadssegmentet kvinnor kontra män
Invändningen är väl att ”chick-lit” är en marknadsföringskategori, till och med jämförd med flickböckerna om Kulla-Gulla. Den benämns inte ”chick-lit” för att den är skriven av en kvinna, utan för att den vänder sig till kvinnor i tjugo - trettioårsåldern.

Nämn en manlig författare som anses vända sig till samma marknadssegment, och därför klassas som ”chick-lit”? Utgår man från vem böcker i allmänhet marknadsförs mot, borde nästan samtliga böcker benämnas ”chick-lit” eftersom uppåt 80 procent av alla läsare är kvinnor. Om Salman Rushdie uteslutande vänt sig till män, hade han snällt fått fortsätta som copywriter på Ogilvy i London och skriva för byrålådan.

Kvinnor och mäns läsbeteende – olika mål?
Sen är det en helt annan fråga om den manlige läsaren ”känner igen sig” i det som benämns ”chick-lit” eller väljer bort det för att det inte tilltalar honom. Jag läser inte exempelvis deckare för att jag ”känner igen mig” – i så fall skulle jag antingen vara nerdekad supande polis eller bindgalen seriemördare, med tanke på vad jag har i hyllan. Någon ”lad-lit” vet jag inte om jag har, genren anses inte finnas i Sverige – svenska manliga författare får helt andra etiketter, om ens någon.

Kanske är det faktiskt så att kvinnor och män har olika läsbeteende. Läser kvinnor i högre utsträckning för igenkänningsfaktorn och män för att drömma sig bort?

Fotnot
För övrigt ger en Google-sökning på ”lad-lit” 45 700 träffar, medan ”chick-lit” ger över 1,2 miljoner träffar - kanske en fingervisning så god som någon att ”kvinnlig litteratur” anses vara en egen genre. För lite andra genrebenämningar, kolla Christian Science Monitor (”African-American literature, gay and lesbian fiction, suspense thrillers, mom lit, "bridezilla" lit (women going after men), even a new genre for postmenopausal women”)

P.S. Fy fan vad jag kommer att få äta upp det här inlägget! Är det någon av alla tjejkompisar som läser bloggen kommer de att skratta rått nu; så många gånger vi diskuterat manligt/kvinnligt och alltid har jag ansetts som mannen som gav manschauvinismen ett ansikte!




Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag 23 maj 2007

Tälje - ett antikvariat att undvika

Skulle kunna sammanfatta upplevelsen av Antikvariat Tälje med ett ord: UNDVIK. Inser dock att jag nog är tvungen att motivera. Tälje är litet och trångt men ändå bara halvfullt. Utbudet består av gammalt skräp, det är dussinböcker i massupplaga från 70- och 80-talet.

Till på köpet är det dyrt för att vara så vanliga böcker. Hittade inte en enda bok jag skulle vilja ha – och jag har hittills aldrig gått ut från ett antikvariat utan att ha köpt åtminstone en bok.

Enda anledningen att ta sig till Antikvariat Tälje är att spara pengar - du kommer inte att spendera en krona. Där finns inget att köpa som inte kan hittas betydligt billigare på alla andra ställen.

Utbud:
Pris: -
Tillgänglighet: -


Antikvariat Tälje
Bondeg. 44

Klassificeringskriterier
Andra bloggar om: , , , ,