tisdag 19 juni 2007

Groteskerier för gamla hårdrockare - Tolkien, Velazquez och svårigheten att få en häst att stå på marken

Waldemarsudde visar under sommaren en utställning av den brittiske målaren Paul Raymond Gregory. Förutom skivomslag till hårdrockarna Saxon, Dio och Molly Hatchet visas målningar inspirerade av J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen.

För älskare av storslagna ruiner á la romantiskt artonhundratal och bataljmålningar som påminner om rent historiemåleri är det en högtidsstund. Groteskerier är hårdrockens favoritmotiv, och headbangaren blir inte besviken. Det var dock tur att Peter Jackson hellre lät sig inspireras av John Howe i sin filmatisering av Ringen-trilogin. Hade han påverkats av Gregorys tolkning av Tolkiens värld istället, hade filmerna nog varit mer lika Conan Barbaren än ett storslaget filmepos.

Paul Raymond Gregory vill gärna måla som de gamla mästarna och gör ett hyggligt försök. Han är Saxons hovmålare och har producerat inte mindre än tio av deras skivomslag. Kanske är det tacksamt att vända sig till en publik som inte har så mycket konsthistoriska referenser. Men avancerat måleri är ett hantverk och låter sig inte göras i en handvändning. Endast en oerfaren publik låter sig imponeras i någon större omfattning och kan inbillas att Gregorys illustrationer hör hemma i "konstens finrum".

Efter ett tag blir det slående att Gregory tampas med samma måleriska problem som alla som försökt teckna har upplevt. Jag fann mig själv gå runt hela utställningen för att hitta en målning där personerna faktiskt står på marken. Detta är ett välkänt problem - antingen dinglar fötterna lite grand ovanför, eller så är de planterade i underlaget. Det finns exempel på hästmålningar av till exempel Velazquez där man tror att allt är målat av en lärling, utom hästens hovar.

Det krävs en mästare för att få en häst att stå balanserat på marken – inte sväva ovanför, inte se ut som om hovarna är nedgrävda, inte se ut som om hästakraken kommer att ramla omkull vilken sekund som helst. Gregory löser problemet som så många andra - fötter och hovar göms i dimma, snö, vatten, gräs eller skyms av landskapet. I de fall fötter är synliga är det oftast bara den ena, vilket också gör att det måleriska problemet löses. För den som vill se en målare som klarar av att inte bara imitera utan även vidareutveckla de gamla mästarna och deras tekniker rekommenderas istället norrmannen Odd Nerdrum.

Gregorys måleri har sin hemvist hos den generation som växt upp med heavy metal och dess värld befolkad av det vanställda och motbjudande. Det är också endast i skildringen av det onda i Tolkiens värld som man som gammal hårdrockare finner något engagemang. Skildringen av de goda i Ringen-trilogin får något kitschigt och hötorgsaktigt över sig. Måleriet fångar en bara när det framställer vidunder.

Är utställningen bra? Fel fråga. Är det roligt och värt en tur till Waldemarsudde? Rätt fråga och svaret är ja, under förutsättning att man läst Sagan om ringen.

Intressant på andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att uttrycka godhet och ondska i bild och få det att verka relevant i ett nutida sammanhang måste vara otroligt svårt då bägge är närmast absoluta begrepp. Vi accepterar knappast dem som allenarådande förkaringar till ett beteende.
Av de två är godhet utan tvekan besvärligast. Ondskan, med sina lömskt plirande ögon, sammandragna ögonbryn och blottade tänder (gärna huggtänder om det ska vara fantasy) är lätt igenkännelig...även om det väl egentligen mer beskriver ilska (och troligtvis en tendens att vara våldsam).
Att beskriva godhet i ett ansiktsuttryck är nog svårare. Den vanligaste bilden av är troligtvis Maria och jesubarnet, dvs ikonmåleriet (vilket inte heller är speciellt vanligt inom modern föreställande konst).
Bägge uttrycken verkar behöva en försvarslös part att förhålla sig till. Ondskan förgör den försvarslöse medans godheten skyddar den.
Det finns gott om ikonmåleri där endast jungfru Maria är avbildad. Om man inte hade den religiösa/kulturella kontexten klar för sig kan man dock fråga sig hur man skulle avläst bilden. Ansiktet är oftast tämligen uttryckslöst...hon kunde lika gärna vara sömnig eller påtänd.

hälsn Fredrik

Christian sa...

Jungfru Maria som blasé junkie, jo jag tackar. Om inte annat ger det en helt ny betydelse till "högkyrklig".

Brorsan, denna analys var riktigt rolig. Du får antingen starta en egen konstblogg, eller gästblogga här.