Vad är det för fel på litterärt smågodis?
I DN framträder litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman med bergsäkra åsikter:
"Det spelar ingen roll vad barnen läser, bara de läser." Det påståendet var det dummaste Lena Kjersén Edman har hört.
- För ingen vuxen säger ju: "Skippa maten! Ät godis, huvudsaken är att du äter!" Va?
Att jämföra mat och läsning är fullständigt bisarrt. Det är inte så att folk vägrar äta och får lockas till det. Det kan man däremot göra med läsning.
Vad är det för fel att börja med ”smågodiset”? Själv har jag ätit mycket Gott & Blandat; Löken-böckerna, Buster, Enid Blyton, Fantomen, Agent X9, Blueberry, Guillou, Jean Auel. Jag skäms inte för att jag gillade Prins Valiant ända upp i övre tonåren, det var helt enkelt ett stadium i min mognad som litteraturkonsument. Dessutom går det att tillfälligt regrediera och fortfarande uppskatta Asterix, exempelvis när man läser högt för barn.
Just nu håller jag på med en 700-sidors tegelsten om Stalin, på engelska. Har dock brutit av emellanåt med en Grisham-thriller för något mer lättsmält. Innan Stalin-biografin läste jag ”Snabba cash” och innan dess ”Waiting for the Wild Beasts to Vote” av Ahmadou Kourouma. Man kan blanda friskt - lättviktare och mer seriös litteratur - det går alldeles utmärkt.
Lena Kjersén Edman saknar en kontinuerlig fortbildning för litteraturpedagoger i det som ungdomar intresserar sig för, exempelvis fantasy eller sanna historier. Man undrar vad det är litteraturpedagoger har betalt för. Är det inte just det som är deras uppgift om de arbetar med ungdomar, att veta vad de läser och ”fånga upp elevernas intresse och knyta ihop det med annan litteratur”?
Men det blir nog svårt om man, som Edman, ser läsutvecklingens lättviktare von oben och kallar dem "jättesnyftböcker". Eller inte accepterar “Inte utan min dotter" som en personlig skildring som fångar många tjejer, utan bara tycker att den är fördomsfull. Att det är en berättelse från en kvinna som levt i den verklighet hon skildrar (och en del tjejer känner igen sig i) spelar tydligen ingen roll, Edman vet bättre.
Men det är kanske inte annat att vänta av någon som ska inspirera till läsning men pratar om litteratur som ”gemensamt samtal”, ”kumulativ process” och ett sätt att ”förmedla sammanhang och binda ihop världen”. Är inte litteraturpedagog, men tror mig ha ett tips ändå - med barn och tonåringar är det bara fullt ös som gäller. Vad man ska förmedla är att böcker är PASSION, GLÄDJE, SPÄNNING och något som gör livet intressantare.
Försöker man dessutom pådyvla ungdomar i tidig ålder skillnaden mellan litteratur med stort L och skräp, kan man nog se sig i månen efter läsintresset i framtiden. Låt dem själva upptäcka det. Törsten efter något helt annat kommer nog efter tre likadana skräckböcker eller Jackie Collins. Tricket är att få dem att läsa tre böcker till att börja med.
Intressant från andra bloggar om: Litteratur, Litteraturpedagogik, Litteraturkanon, Lena Kjersén Edman, Godis, Agent X9, Asterix, Stalin, Grisham, Snabba cash, Waiting for the Wild Beasts to Vote, Ahmadou Kourouma, Jackie Collins