Vad är det för fel på litterärt smågodis?

I DN framträder litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman med bergsäkra åsikter:

"Det spelar ingen roll vad barnen läser, bara de läser." Det påståendet var det dummaste Lena Kjersén Edman har hört.
- För ingen vuxen säger ju: "Skippa maten! Ät godis, huvudsaken är att du äter!" Va?

Att jämföra mat och läsning är fullständigt bisarrt. Det är inte så att folk vägrar äta och får lockas till det. Det kan man däremot göra med läsning.

Vad är det för fel att börja med ”smågodiset”? Själv har jag ätit mycket Gott & Blandat; Löken-böckerna, Buster, Enid Blyton, Fantomen, Agent X9, Blueberry, Guillou, Jean Auel. Jag skäms inte för att jag gillade Prins Valiant ända upp i övre tonåren, det var helt enkelt ett stadium i min mognad som litteraturkonsument. Dessutom går det att tillfälligt regrediera och fortfarande uppskatta Asterix, exempelvis när man läser högt för barn.

Just nu håller jag på med en 700-sidors tegelsten om Stalin, på engelska. Har dock brutit av emellanåt med en Grisham-thriller för något mer lättsmält. Innan Stalin-biografin läste jag ”Snabba cash” och innan dess ”Waiting for the Wild Beasts to Vote” av Ahmadou Kourouma. Man kan blanda friskt - lättviktare och mer seriös litteratur - det går alldeles utmärkt.

Lena Kjersén Edman saknar en kontinuerlig fortbildning för litteraturpedagoger i det som ungdomar intresserar sig för, exempelvis fantasy eller sanna historier. Man undrar vad det är litteraturpedagoger har betalt för. Är det inte just det som är deras uppgift om de arbetar med ungdomar, att veta vad de läser och ”fånga upp elevernas intresse och knyta ihop det med annan litteratur”?

Men det blir nog svårt om man, som Edman, ser läsutvecklingens lättviktare von oben och kallar dem "jättesnyftböcker". Eller inte accepterar “Inte utan min dotter" som en personlig skildring som fångar många tjejer, utan bara tycker att den är fördomsfull. Att det är en berättelse från en kvinna som levt i den verklighet hon skildrar (och en del tjejer känner igen sig i) spelar tydligen ingen roll, Edman vet bättre.

Men det är kanske inte annat att vänta av någon som ska inspirera till läsning men pratar om litteratur som ”gemensamt samtal”, ”kumulativ process” och ett sätt att ”förmedla sammanhang och binda ihop världen”. Är inte litteraturpedagog, men tror mig ha ett tips ändå - med barn och tonåringar är det bara fullt ös som gäller. Vad man ska förmedla är att böcker är PASSION, GLÄDJE, SPÄNNING och något som gör livet intressantare.

Försöker man dessutom pådyvla ungdomar i tidig ålder skillnaden mellan litteratur med stort L och skräp, kan man nog se sig i månen efter läsintresset i framtiden. Låt dem själva upptäcka det. Törsten efter något helt annat kommer nog efter tre likadana skräckböcker eller Jackie Collins. Tricket är att få dem att läsa tre böcker till att börja med.

Intressant från andra bloggar om: Litteratur, Litteraturpedagogik, Litteraturkanon, Lena Kjersén Edman, Godis, Agent X9, Asterix, Stalin, Grisham, Snabba cash, Waiting for the Wild Beasts to Vote, Ahmadou Kourouma, Jackie Collins

VSKG - några riktiga guldkorn

Jag arbetar mig bakåt bland påskens händelser och konstrundor. I lördags körde Jesper, brorsan och jag ut för att se två olika rundor – Västra Skånes Konstnärsgille (VSKG) samt Konstrundan Mittskåne. Vi började med VSKG på Kulturforum i Esarp för att se vilka konstnärer som var värda att se.

Rofylld tavla av Stig Espe Olsson

Strax bredvid hade Stig Espe Olsson en utställning i sitt hem i Äspet. Förutom att han målade oerhört bra var även priserna ej så höga som man skulle kunna tro. Bilderna innehöll nästan inga människor, fanns det någon med var de oftast bakifrån och på cykel. Olsson målar snarast meditativa, rena tavlor som blickar ut mot landskapet.

Ett mycket köpvärt stilleben av Bo Markenholm

Ett stenkast från Äspet ställde Bo Markenholm ut i Genarp. Detta var det måleri jag var mest imponerad av under hela dagen. Rena stilleben av frukt i plastpåsar kanske inte låter så upphetsande, men skickligheten i måleriet var överväldigande. Precis som Stig Espe Olsson var Markenholms priser humana – prissättningen låg på mellan 2000 och 5000.

Stora Nygatan av Johan Ramberg

Vi fortsatte söderut till Häckeberga g:a skola. Brorsan ville se akvareller av Johan Ramberg. Av vad man kan se på hemsidan verkar Ramberg intressant. Men det verkade som om han antingen hade låtit köpare ta med sig tavlorna direkt, inte varit så produktiv eller inte fortsatt i tidigare stil. Det var lite tunt med tavlorna, och personligen blev jag inte så hemskt imponerad.

Mustigt måleri av Conny Nyström

På Häckeberga g:a skola huserade även Conny Nyström. Hans tavlor var svulstiga och mustiga, men jag gillar lite ”slabbmåleri” ibland och tyckte ändå att de hade något ljus i sig som appellerade. Tror dock inte att mina två reskamrater var vidare förtjusta.

På väg mot Konstrundan Mittskåne ville brorsan se på keramik och vi dök in hos Margareta Bourelius i Löberöd. Hela produktionen doftade sextiotal, det kändes som man hade sett keramiken på loppmarknader. Jag försökte ta mig ut från utställningen så fort det överhuvudtaget var möjligt. Detta stopp får min bror Fredrik helt och hållet ta på sig, jag hade inget med det att göra.

Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad fredag, april 13, 2007Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Konstrunda, VSKG, Stig Espe Olsson, Bo Markenholm, Johan Ramberg, Conny Nyström, Margareta Bourelius

Konstrundan Nordvästra Skåne – en positiv överraskelse

För konst i Skåne verkar det som om man ska söka sig antingen åt nordväst eller sydost. Generellt sett tycker jag att både den traditionella Österlenrundan och Konstrundan Nordvästra Skåne (KNS) håller hög klass. Åkte längs med västkusten i måndags tillsammans med brorsan, Jacob, Jesper och Niklas. Vi började på Landskrona konsthall där KNS hade samlingsutställning, för att kunna plotta ut en runda. Eftersom vi var flera fick vi alla kompromissa och därmed fick jag också möjlighet att se något nytt, som jag kanske inte valt att se annars.

Vi började hos Bisse Thofelt i Höganäs. På reaktionerna hos medpassagerarna verkar det vara en sorts konst som man antingen älskar eller hatar. För min del var det det förstnämnda - jag kunde inte annat än att bli glad av Bisses manicker och installationer. Allt ifrån poesimaskin och poesikanon till ansjovisburksskulpturer och andra härliga infall. Lämnade dessutom ett bidrag till ekopiss-dunken på Bisses utedass. En fantastisk början på en bra dag!

Därefter tog vi oss till Ben Sederowsky, en trevlig konstnär som välkomnade oss i sitt lätt patinerade eternithus strax utanför Höganäs. Gemenligen kallad "the bagman" värmetransfererar han över fotografier på bruna papperspåsar och färgsätter med smink. Låter kanske knäppt, men var riktigt bra. Han har bott närmare 30 år i New York och hade Warhol-autograf med blyertsritad Campbell-soppburk inramad på väggen.

Åkte därefter in i själva Höganäs och ner mot hamnen. Jesper och jag tyckte att en målning som verkade abstrakt, men även kunde vara ett undervattensmotiv verkade intressant. Mycket riktigt, Christer Svanberg tar undervattensfotografier vid Kullen och målar sedan skimrande blågröna tavlor. Måleriet är mycket stämningsfullt och återger ett drömskt ljus.

I samma lokal som Svanberg ställde även Paula Fohlin ut. Tekniskt bra måleri, men lite för blekt för min smak. Det är konstigt, men viss konst faller en inte riktigt på läppen och det är svårt att förklara varför man gillar det ena, men inte det andra.

Gick sedan förbi Ylva Lund på väg ner till hamnen. Får erkänna att detta verkligen inte var "my cup of tea". Kanske vill jag ha lite mer när jag ser på konst, kanske var det endast skenbart enkelt, kanske jag vill att blyertsteckningar ska vara mer avancerade om man ska ta sig tid att titta på dem.

På vinst och förlust gick vi sedan in i den gamla lotsstationen nere i Höganäs hamn. Det visade sig vara en riktigt fullträff, där vi som blinda hönor hittade ett korn. Jan Noréns akvareller var av hög klass och det riktigt lyste om dem. Som ledare på konstkurser kunde han även tipsa brorsan om akvarellfärger med hög pigmenthalt som gjorde att vattenfärgerna snarast antog gouachens egenskaper.

Färden gick nu vidare till Arild och Pelle Wadströmer. Detta var enastående! En virtuos på oljemåleri med gnistrande, blänkande vatten som motivens höjdpunkt. Även akvarellerna var mycket intressanta och priserna humana för så bra konst. Rekommenderas!

Jesper och Niklas var nu tvungna att avvika och brorsan, Jacob och jag begav oss vidare mot Ängelholm. På vägen dök vi in till paret Håkansson i Brunnby på vinst och förlust. Det visade sig vara mest på förlust. Bo Håkansson målade hutlöst prissatta enfärgade akryl-målningar i självlysande illgrönt och illgult. Karin Håkanssons konst verkar vara något som konstnärliga damer över femtio har en faiblesse för: lilafärgade, guldbestänkta, fjäderprydda skulpturer. Vad vi gav denna konstart för namn vågar jag inte ens skriva.

Innan Ängelholm besökte vi Peter Göransson i Farhult. Alla fem tyckte detta såg bra ut i Landskrona. Göransson var förmodligen tekniskt sett den mest drivne under dagen och hans landskapsmåleri var nästan fotografiskt. Men kanske kom jag på fel dag eller var redan lite utmattad för jag tyckte att något saknades. Tavlorna var helt enkelt tråkiga och oinspirerande. Dock tänker jag ge Göransson en ny chans nästa år eftersom jag beundrar den tekniska skickligheten.

Eftersom vi varit lite för optimistiska när vi gjorde upp rundan och började få ont om tid skippade vi Ängelholm och styrde söderut. I Mörarp ställde Kristina Assarsson ut oljemålningar som intresserade mig pga dess teknik. Tavlorna är gjorda med oerhört tjock olja och golfbollsstora färgklickar. Det såg intressant ut på samlingsutställningen, men väl på plats var motiven genomgående Hötorgsaktiga - inga människor, utan endast husfasader, trädgårdar och blommor. Jag är väldigt ambivalent inför detta måleri. Å ena sidan är det ett habilt hantverk, å andra sidan verkar det som utstuderat, spekulativt kitsch. Men om inte jag kunde bestämma mig för vad jag skulle tycka, hade resten av den skånska konstintresserade allmänheten en bestämd åsikt. Hon hade sålt för över en halv miljon!

Efter Mörarp skyndade vi oss för att hinna med Per Jadéus utanför Ljungbyhed. Han hade nästan inte sålt något alls, vilket var mycket förvånande om man jämförde skickligheten med den tidigare konstnären. Men detta visar väl bara att jag aldrig kommer att få jobb med värdering på Bukowskis. Hans måleri pekade bakåt mot gamla mästare och var riktigt bra. Förutom teknisk skicklighet var det gjort med mycket humor. Han hade dessutom en del tryck med manipulerade foton och vi blev kvar till kvart i sju och pratade Photoshop. Dagen avslutades alltså som den började, med ett långt samtal med en intressant konstnär.

Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad torsdag, april 12, 2007
Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Konstrunda, Bisse Thofelt, Ben Sederowsky, Christer Svanberg, Paula Fohlin, Ylva Lund, Jan Norén, Pelle Wadströmer, Peter Göransson, Kristina Assarsson, Per Jadéus

Konstrundan Mittskåne - ömsom vin, men mest vatten

Av alla konstrundor under påsken var nog Konstrundan Mittskåne den som höll sämst kvalitet överlag. Men vi börjar med det som var upplyftande.

Lätt, ledigt och luftigt hos Tommy B Nilsson

Intressantast på rundan var helt klart Tommy B Nilsson i Norra Rörum. Lite svårt att hitta till, men den som söker skall finna. Vi blev rikt belönade upplevelsemässigt när vi väl hittade dit. Tommy B Nilsson målar luftigt och påminner om Helge Lundström i Gislöv för tio-femton år sedan. Man förlorar sig i motiv och färger och drömmer sig bort.

Estetiskt skimmer av Katarina Malmquist

På Backagården utanför Höör ställde Katarina Malmquist ut. Hon är f ö elev till ovan nämnde Tommy B Nilsson och fd florist. Tavlorna är rena, klara, nästan fotografiska stilleben med bl a snäckor och blommor som motiv. Måleriet är oerhört estetiskt och väldigt skickligt. Mycket imponerande!

På Backagården fanns det också en samlingsutställning med unga konstnärer från Frihems konstskola. Förutom de manér som man väl får stå ut med från tonåringar som vill vara konstnärliga (och ja, jag erkänner: ”been there, done that, have the t-shirt”) måste jag ändå säga att jag uppskattade utställningen. Det fanns flera bra och intressanta verk och man märkte betydligt mer samtidsanknytning från dessa yngre konstnärer. (Tyvärr har jag inte lyckats hitta några bilder från utställningen.)

Unket femtiotal, plakatkonst och romantiskt kitsch på Backagården

Dock var ingen av oss speciellt imponerad av det övriga utbudet på Backagården. Bland annat var där romantiska amatörfotografier och unket abstrakt femtiotal. Dessutom var en illustratör med som ställde ut plakatkonst. Ugglan Helge dök upp i huvudet, och man började nynna ”Kom och skriv mig det på näsan…”. En av de mer etablerade konstnärerna hade även mage att säga att han sett de ungas utställning och ”att det var gott gry i dem”. Hmm…

Kulturhuset Anders bjöd på collage och pappersmassa

Vi besökte också en samlingsutställning på Kulturhuset Anders i Höör. Kan inte hitta konstnären vi egentligen kom dit för. Men en positiv överraskelse var slöjdläraren Ulf Brandtmans trärelief-tavlor. Både jag och Jesper uppskattade deras färg och form. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på dem. Men i övrigt var det ganska tunnsått med konstupplevelserna. Eller så är jag för konservativ i min konstsyn. Men ingen av oss blev speciellt intresserade av Kristina Pastors collage eller Rut Bjarnadóttirs papperskonst.

Till sist får jag också nämna en keramiker som Jesper envisades med att se. Vibeke Ahnelöf i Höör gjorde ”påskiga” fat, med någon sorts höns på. Faten var väl glada och trevliga, men inte riktigt ”my cup of tea”.

Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad måndag, april 16, 2007
Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Konstrunda, Plakatkonst, Tommy B Nilsson, Katarina Malmquist, Frihems konstskola, Ulf Brandtman, Kristina Pastor, Rut Bjarnadóttir, Vibeke Ahnelöf

Årets konstupplevelse - GLAS!!!

Har varit på tur i Skåne under påsken och sett konst av varierande kvalitet. Den största upplevelsen visade sig vara glas på Ragnarpers i Gärsnäs. Kan inget om glas som hantverk, men är beredd att sätta en slant på att Elna Mulusine Jolom kommer att betraktas som en virtuos inom området i framtiden. Är man van vid att betrakta glas som aptråkigt (typ, Vallien-vinglas som man fick i studentpresent) tar Joloms glas andan ur en!

Om man använder Michelin-guidens skala, ger jag Jolomvaserna tre stjärnor. Alltså är de inte bara värda ett stopp, ej heller endast en omväg, utan förtjänar en helt egen resa. Ska du bara se en konstutställning i år - åk till Gärsnäs.

Passa på att prata med konstnären själv som gärna berättar om arbetsprocessen med tre olika glasblåsare, temperaturer och dylikt. När man förstår hur mycket tid det ligger bakom känns priset per vas, 42 000 kr, väldigt rimligt. Synd man inte har de pengarna - utöver den rena konstupplevelsen kommer nog Joloms glas visa sig vara en bra investering i framtiden.
Bild: © Practical Consulting 2006
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad torsdag, april 12, 2007
Andra bloggar om: Konst, Konstrecension, Jolom, Glas, Ragnarpers, Gärsnäs

Grisham - tredje gången gillt

Det blev ytterligare en Grisham i påsk. Det är nästan så att jag tröttnar på mig själv, för att jag inte läser något annat. I korthet går The Testament ut på följande:

En av USA:s rikaste män, med en förmögenhet om 11 miljarder dollar skriver sitt testamente och hoppar ut genom fönstret. Inkompetenta och bortskämda bröstarvingar blir utan arv och allt går till utomäktenskapligt barn som är missionär i Brasilien. Alkad advokat får i uppgift att hitta arvingen. Boken går mest ut på att beskriva resan i det sydamerikanska Pantanal-träsket, vilket verkar fascinera Grisham. Men han väver också in lite andlighet i det hela.

Förstår inte varför Grisham envisas med att huvudpersonen alltid ska vara en advokat av någon sort. Han verkar hjärtligt trött på det själv, och har nog inte så mycket gemensamt med denna sorts figur längre. M a o har han tappat en del av trovärdigheten då han inte verkar kunna leva sig in i huvudpersonens perspektiv. Eftersom han ändå kan väva en historia, eller åtminstone teckna både personer och dialog, önskar man att han slutade med den juridiska anknytningen och skrev något helt annat.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad torsdag, april 12, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Bokrecension, Böcker, Grisham

Drar du en vals, din kulturknutte?

Enligt en brittisk undersökning ljuger en av tre människor om vilka böcker de läst. Expressen listar några "klassiska" böcker eller åtminstone sånt som diskuterats eller ev. snobbats med under senare år. Så frågan är om man verkligen läst dessa böcker? Jag kunde inte låta bli, utan kollar:

1. "Jack" av Ulf Lundell.
Jodå, den lästes någon gång i de senare tonåren eller i yngre tjugoårsåldern. Ungefär samtidigt med Bukowski och Kerouacs "På drift". Det är nog någon viss ålder då, när man drömmer om ett rebelliskt utanförskap i ständigt rus. Men det gick över hyfsat snabbt för mig. (Den åldern i min "intellektuella utveckling" innefattade även att jag plågade mig igenom Sartre samt satt på café rökandes dåliga franska cigaretter.)

2. "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg.
Nej, inte om den inte tvingats på mig i skolan någon gång. Men i så fall har den inte lämnat några spår. Dock har jag under senare år läst Mobergs "Det gamla riket" och "Därför är jag republikan" med stor behållning.


3. "Hemsöborna" av August Strindberg.
Tror ej jag fick den tilldelad mig i skolan, det var snarare "Röda rummet" i för tidig ålder som förstörde Strindberg för mig. Har dock läst "Det nya riket" och "Liten katekes för underklassen", samt försökt ge mig på "Röda rummet" igen i vuxen ålder. Misslyckades även denna gång.

4. "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson.
Nej, bevare mig väl. Dömde ut den i redan i skolan eftersom den alltid hårdlanserades som "stor arbetarlitteratur" vilket inte kunde betyda något annat än att den var "viktig" och därmed tråkig.


5. "Röde Orm" av Frans G Bengtsson.
Jodå, flera gånger med stor behållning eftersom man blir så glad av den. En höjdare!



6. Arn-böckerna av Jan Guillou.
Nja, två av tre (eller om det är fyra i serien). Men jag tappade intresset.


7. "Sagan om ringen"-trilogin av JRR Tolkien.
Bibeln! Har säkerligen läst den tre, om inte fyra, gånger. Omläst under influensaperioder. Läste dessutom om den samt "Bilbo" (The Hobbit) en gång till på engelska för ett par år sedan när filmen lanserades.


8. "Krig och fred" av Leo Tolstoj.
Har försökt men gav upp efter tjugo sidor. Problemet är att det är ett myller av människor som dessutom omväxlande benämns med förnamn repektive fadersnamn vilket förvirrar mig. Får väl se filmen ;-)


9. "Svindlande höjder" av Emily Brontë.
Nej. Kan inte ens påminna mig om jag sett eventuell film heller, eller om jag blandar ihop det med alla filmatiseringar av Jane Austens böcker.


10. "Män är från mars, kvinnor från Venus" av John Gray.
Jag skäms nästan, men svaret är ja. Läste den när "alla" pratat om den ett tag, för sisådär tio år sedan. Kommer ihåg att den hade sina poänger men att de kunde ha listats på 10-20 sidor istället för att babbelbroderas ut i en hel bok med vad som i mycket var självklarheter.

11. "1984" av George Orwell.
Ja. Och jag gillade den. Det säger jag inte för att man "måste", utan för att det är sant. Dessutom blir den bara mer och mer aktuell. Har även läst "Djurfarmen". Skulle kanske läsa om dem, fast på engelska?


12. "Lysande utsikter" av Charles Dickens.
Nej. Har heller aldrig hört talas om den. Kanske skulle jag känt igen titeln på engelska, men har absolut inte läst den på det språket heller.


13. "Harry Potter och de vises sten" av J K Rowling.
Har försökt, men den fångade inte mig. Kanske hade jag fortsatt om jag inte redan sett filmen.



14. "Jane Eyre" av (Emily är fel, ska vara:) Charlotte Brontë.
Nej, 100% bombsäkert nej. (Har så lite koll på denna sorts 1700-talschick-lit att det tagit mig över en månad att komma på att Expressen tagit fel på syrrorna.)



15. "Da Vinci koden" av Dan Brown.
Ja, och med en viss behållning. Fortsatte givetvis med "the prequel" "Angel & Demons", men vilket outhärdligt skräp!


16. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank.
Nej, tror inte det. Att jag är osäker är nog för att man säkerligen läst ett utdrag i någon skolantologi, vilket kan lura en ibland.


Sju av sexton "klassiker" lästa (om man inräknar Arn-böckerna), plus att jag läst ytterligare två av författarna men inte just de angivna böckerna. Samt försökt mig på ytterligare två av listans böcker utan att slutföra dem. Det är helt klart lättviktarna jag inriktat mig på. Jag verkar inte vara någon kulturknutte, precis.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad tisdag, april 03, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Böcker, Bokrecension, Lista

The Summons - Grisham på tomgång

Det var länge sedan jag läste Grisham, så det blev två på raken. Men i motsats till The Last Juror, som sträcklästes i förra veckan, går Grisham lite på tomgång den här gången.

I The Summons kallas en juridikprofessor hem till sin döende far som har varit domare i Mississippi sedan 50-talet. När han kommer hem har fadern redan trillat av pinn. Professorn hittar dock en massa pengar i kartonger vilket ju är lite underligt. Boken handlar om efterforskningarna för att ta reda på hur den till synes ärlige domaren kommit över kulorna.

Slutet på historien är lite abrupt. En känsla som jag hade redan i den förra boken förstärks nu. Det är precis som om Grishams formel är att böckerna inte får överskrida drygt 500 sidor - alltså rumphuggs boken i slutet.

I The Last Juror verkar Grisham ha haft roligt. I den skriver han mer en historisk roman än en thriller, och det verkar passa honom bättre. Kanske är t o m Grisham trött på sin formel som följs slaviskt i den här lättviktaren. Dock vet han ju vad han sysslar med och därför slutför man ändå boken. Med riktigt dåliga böcker brukar jag inte slutföra läsningen - jag ger en bok 25-50 sidor, har den inte fångat mig då lägger jag av.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad tisdag, april 03, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Bokrecension, Böcker, Grisham

Bokrecension.se

The Last Juror - trotjänaren Grisham levererar sitt hantverk

Har precis läst ut The Last Juror av trotjänaren bland amerikanska rättegångsthrillerförfattare - John Grisham. Boken spänner över hela 70-talet och utspelas i en småstad i Mississippi.

Huvudrollsinnehavaren är en misslyckad journaliststudent som köper en landsortsblaska på fallrepet. Han får omedelbart framgång då han moderniserar tidningen som mest inriktat sig på dödsannonser. Ett brutalt mord gör sitt till för att få upp prenumerationerna. Mördaren tillhör en ökänd familj och hotar att hämnas på hela juryn.

Mississippi framställs som en stat med svängdörrar i kriminalpolitiken, åtminstone för vita medborgare med kontakter och som kan betala för sig. När mördaren kommer ut efter mindre än tio år börjar jurymedlemmar skjutas av.

Det är bara att konstatera att Grisham vet hur man väver en historia och att han underhand ger en habil skildring av en sydstat i förvandling efter medborgarrättsrörelsens framgångar. Dessutom slutar boken inte helt som man tänkt sig, och det som först verkade vara en plädering för hårdare straff ges en ny dimension. M a o väl värd att läsa om man är sugen på en intelligent thriller.
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad söndag, 01 april, 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Bokrecension, Böcker, Grisham

Bokrecension.se

Snabba cash - fet bok

Har i veckan läst ut Jens Lapidus debutbok "Snabba cash". Lapidus binder ihop tre öden från Stockholms skuggsida - Mrado, indrivare åt juggemaffian som ser sin ställning hotad; Jorge, smålangande latino som blir ditsatt av juggarna; JW, uppkomlingen som försöker hänga med i Stureplanskotteriernas pengaslöseri. Alla tre har en minsta gemensam nämnare. De behöver snabba cash!

Lapidus har en hårdkokt stil med avhuggna meningar á la Ellroy. Var influenserna kommer ifrån är inget han sticker under stol med. Tvärtom ger han en blinkning åt Ellroy-läsaren på försättsbladet - respect! Som Ellroy-fan sedan L.A. noir-trilogin kan jag bara buga och bocka. Lapidus skildrar på ett skickligt sätt Stockholms undre värld och man får veta hur en hel del av kriminaliteten går till, hur de olika ligorna hänger ihop och vad de försörjer sig på.

Jens Lapidus är en 33-årig jurist som på ett imponerande sätt får både storyn och språket att flyta på. Boken har ett enda aber - en halv sida där en jurist gör en utläggning om sakernas tillstånd i juridikens Sverige. Lapidus klämmer in en kritik av rätts-Sverige i en utläggning som låter konstruerad och mer som en insändare än en konversation. Men bortsett från en halv sida av 475 är detta årets deckardebut som jag varmt rekommenderar! Köp, lås dörren och läs järnet!

(Under tiden jag höll på med boken köpte jag den till min kompis Hieronymus. Efter bara ett fåtal sidor, köpte han ytterligare ett ex och gav bort till en kollega som också blev helt lyrisk. Denna bok verkar sprida sig som en löpeld - det skulle inte förvåna mig om det kommer att tillhöra allmänbildningen i framtiden att ha läst Snabba cash.)
Flyttad från TERRA DEMENTIA, publicerad lördag, 31 mars 2007
Andra bloggar om: Litteratur, Böcker, Lapidus, Snabba cash