onsdag 25 april 2007

Vad är det för fel på litterärt smågodis?

I DN framträder litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman med bergsäkra åsikter:

"Det spelar ingen roll vad barnen läser, bara de läser." Det påståendet var det dummaste Lena Kjersén Edman har hört.
- För ingen vuxen säger ju: "Skippa maten! Ät godis, huvudsaken är att du äter!" Va?

Att jämföra mat och läsning är fullständigt bisarrt. Det är inte så att folk vägrar äta och får lockas till det. Det kan man däremot göra med läsning.

Vad är det för fel att börja med ”smågodiset”? Själv har jag ätit mycket Gott & Blandat; Löken-böckerna, Buster, Enid Blyton, Fantomen, Agent X9, Blueberry, Guillou, Jean Auel. Jag skäms inte för att jag gillade Prins Valiant ända upp i övre tonåren, det var helt enkelt ett stadium i min mognad som litteraturkonsument. Dessutom går det att tillfälligt regrediera och fortfarande uppskatta Asterix, exempelvis när man läser högt för barn.

Just nu håller jag på med en 700-sidors tegelsten om Stalin, på engelska. Har dock brutit av emellanåt med en Grisham-thriller för något mer lättsmält. Innan Stalin-biografin läste jag ”Snabba cash” och innan dess ”Waiting for the Wild Beasts to Vote” av Ahmadou Kourouma. Man kan blanda friskt - lättviktare och mer seriös litteratur - det går alldeles utmärkt.

Lena Kjersén Edman saknar en kontinuerlig fortbildning för litteraturpedagoger i det som ungdomar intresserar sig för, exempelvis fantasy eller sanna historier. Man undrar vad det är litteraturpedagoger har betalt för. Är det inte just det som är deras uppgift om de arbetar med ungdomar, att veta vad de läser och ”fånga upp elevernas intresse och knyta ihop det med annan litteratur”?

Men det blir nog svårt om man, som Edman, ser läsutvecklingens lättviktare von oben och kallar dem "jättesnyftböcker". Eller inte accepterar “Inte utan min dotter" som en personlig skildring som fångar många tjejer, utan bara tycker att den är fördomsfull. Att det är en berättelse från en kvinna som levt i den verklighet hon skildrar (och en del tjejer känner igen sig i) spelar tydligen ingen roll, Edman vet bättre.

Men det är kanske inte annat att vänta av någon som ska inspirera till läsning men pratar om litteratur som ”gemensamt samtal”, ”kumulativ process” och ett sätt att ”förmedla sammanhang och binda ihop världen”. Är inte litteraturpedagog, men tror mig ha ett tips ändå - med barn och tonåringar är det bara fullt ös som gäller. Vad man ska förmedla är att böcker är PASSION, GLÄDJE, SPÄNNING och något som gör livet intressantare.

Försöker man dessutom pådyvla ungdomar i tidig ålder skillnaden mellan litteratur med stort L och skräp, kan man nog se sig i månen efter läsintresset i framtiden. Låt dem själva upptäcka det. Törsten efter något helt annat kommer nog efter tre likadana skräckböcker eller Jackie Collins. Tricket är att få dem att läsa tre böcker till att börja med.

Intressant från andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Mathias sa...

jag tror att en del av hennes poänger går ut på att hon efterlyser en aktivare lotsning från vuxna lärare gentemot elever när det gäller böcker som är en del av nordiska kanon. Vilket jag tycker är bra. Och sen så tror jag att hon tror att vuxna underskattar ungas läsförmåga eller -intresse. Vilket jag också tror kan stämma.

Men inte tycker jag att litterärt smågodis är ngt. fel inte. Själv minns jag alla spännande stunder med Biggles och andra dylika.

Christian sa...

Du tolkar henne välvilligare än jag. Men jag har bara utgått från vad de skriver i DN. Men journalisten kan ju också ha citerat henne som fan läser Bibeln, vad vet jag?

Men poängen är att jag tycker precis tvärtom, det spelar ingen roll vad ungar läser, åtminstone inte i början. Jag tror inte att människor bara fortsätter med Biggles t ex, de tröttnar på det efter ett tag och går över till annat. Men när de är i Biggles-åldern är det inte mycket lönt att få dem att läsa annat - låt det "värka ut".

Vissas läsutveckling är senare än andras. Det kan ju t ex tänkas att killar är lite efter på det här området som så många andra, och inte börjar läsa mer avancerade saker förrän i de senare tonåren. Personligen tror jag att det bara tar ännu längre för tonårskillar att hitta fram till lite mer avancerade saker om någon litt-pedagog kommer och berättar vad som är bra/dåligt.

Anonym sa...

Är själv Litteraturpedagog och tycker att mitt jobb går ut på att smitta barn och ungdomar med nyfikenhet på bokvärldar. Läser själv högt och lågt, gärna skräck, fantasy, scifi men även tunga litteraturklassiker. Men man måste vara i rätt "läge" för att kunna få ut något av en roman. Och det är väl där man som läsare med brett referensbibiotek i huvudet, kan lotsa ungdomar med viss smak in på nya banor - som man tror de uppskattar. Klassikerna i sig har inget egenvärde om det inte finns läsare som uppskattar dem, utan tvingas igenom dem.